Mina vardagstankar

Det är på tiden att jag kommer med ett längre blogginlägg än de korta snuttar jag levererat sådär på en höft senaste tiden. Har ju inte mått så bra efter två ryggoperationerna under kort tid och när jag ser i backspegeln... kanske inte så konstigt.

Jag är en lyckligt lottad människa som sällan eller aldrig är låg, nere, deprimerad eller under isen. Därför så kom det som en överraskning att jag kände mig just så. Och så trött. Orkade inget och definitivt inte med alla gulliga människor som försökte peppa mig. Jag ville inte ha roligt. Ville bara sova. Inte ens mat var gott! 

Jag är så glad att allt det ledsna är borta nu. Egentligen nyttigt för mig att få känna mörkret ett tag. Tänker på och förstår sinnesstämningar lite bättre för dem som ständigt dras med depressioner av olika slag och grad. Som inte orkar med sig själva. Stackars, stackars dem.

Fortfarande, och säkert länge till, behöver jag hjälp av barnen med en hel del. Det finns så mycket som man kan bli tokig på! Att stå och titta på en sak där på översta skåphyllan och inte kunna ta ner den. För att kliva upp på en stol/trappstege går inte. Och som att behöva vänta på att nån tar fram och lyfter upp symaskinen på bordet. Att inte kunna göra sina inköp själv. Jag som är van att kunna göra allt själv, ibland det omöjliga också.

Men om man jämför med annat elände man kan råka ut för så är jag oändligt tacksam. Och tänker man vidare och ut i världen så borde man hålla tyst. Eller egentligen skrika! Hur ska allt bli? Såg och hörde på Trumps installationstal i måndags och blev alldeles skakad över hans utlovade despotiska välde. Hur ska världen kunna bli bättre med dessa maktmän?

Jag lever vidare i min vardag och gör så gott jag kan för att bidra till en bättre värld. Tänker att om alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar så kanske isbergen smälter lite saktare...

Ta hand om er och ha det så bra ni kan.