Tänd ett ljus

Snart är det första advent och då lyser vi upp våra hem med stjärnor och stakar. Men nu, innan, är det som mörkast. Då tänker jag på Berna Svenssons vackra tröstedikt. Som tidigare år vill jag gärna ge den till er. 

Du ska vara glad
över dessa stilla,
mörka dagar,
som kan synas händelselösa.

Ge dig nu tid att tänka.
Att känna och minnas
all sol och glädje
som sommaren gav.

Tänd ljus i din kammare
och bida, förtrösta.
Det är ju i mörkret
som växandet gror.

Så tänd ett ljus och förtrösta. Och ta hand om er!

Kottar, kottar... och fler kottar

Den som inte tycker om kottar kan sluta läsa här. För nu kommer en kavalkad av kottbilder från olika inlägg genom åren.

Finns det någon tacksammare vinterdekoration än några kottar?

Bland kottar, tallris och hyacinter sitter min lilla tomtepojke på en sten, en tumme hög. Köpt på Rutebo keramik i Leksand för egna pengar när jag var 11 år. Självklar inför varje jul.

Kottar och ljus. Och ett leksandsband så klart.

På min veranda jag hade en gång, stod en skänk där jag kunde dekorera efter årstid. Här var det nog höst eftersom en pelargon fanns kvar. Fin björkriskrans bakom. Och så alla kottarna i stora glascylindern!

Gamla ängeln, en amaryllis och tre kottar... vackert stilleben i motljus.

Hyacint, ett ljus och en minigran... och kottar.

Bland krukor...

... och på fat. Tillsammans med en liten verkmästare.

Grankottar, tallkottar och torkade apelsinskivor.

Minigran med pappersstjärna... och tre kottar.

Tomtepojken i en kruka med enris som står i ett fat med kottar. Och i bakgrunden en mjuk saffranskaka.

Ett ljus tänt, första advent? Tallriskruka, hyacint, ängel och kottar.

Och andra advent.

Nää... nu räcker det. Slut för denna gång. Men slut med kottebilder i framtiden är det inte. Älskar dessa naturens små under!

Glad helg!

Ett världsligt problem

En vanlig dag i november, det är 10 grader varmt ute, alla löv har fallit, utom på mitt äppelträd utanför balkongen som ju alltid släpper sina blad först när det varit frost. Såg tre domherrar häromdagen som nog längtar till vintern. Nog är det konstigt att vi inte haft en enda minusgrad ännu här mitt i Dalarna där jag bor? Ur led är tiden.

I mitt kök ser det ut som vanligt. Inget nytt att rapportera förutom att jag stör mig på mitt runda matbord som tar upp aningen för stor plats. Dessutom släpper bordet inte in alla stolarna, två av benen sitter för tätt. Ingen stor grej egentligen... men retar mig, det gör det. Har jag fått något i huvudet så har jag. Rekar så smått på auktionssiterna efter ett annat önskebord. Men det är mycket som ska stämma och just den sorten växer inte på träd. Håhåjaja vilka världsliga problem...

Önskar er alla en trevlig helg.

Brevbäraren från Lizzanello, boktips

Förstod redan när jag såg det vackra omslaget att den här boken skulle vara något extra. Igår läste jag ut den, en av de bästa romanerna jag läst detta år, Brevbäraren från Lizzanello. En familjesaga av Francesca Giannone om Anna som kommer till byn Lizzanello med sin man. Han är uppvuxen i staden, för henne är allt nytt och hon inser hur långt bort från sitt älskade Ligurien hon kommit. Allt är så olikt det hon känner till. Vi får följa hennes nya tillvaro som sträcker sig från 1934 till 1961.

Jag försökte läsa långsamt men det var lika svårt som när jag försöker hushålla med en nyutkommen Nesser-bok.

Lycklig den som har den oläst!

Ha en fin vecka.