Måste bara dela med mig av detta underbara inlägg av Underbara Clara, Clara Lidström. Ni följer väl hennes blogg? Hon beskriver sitt liv med man och tre söner i Västerbottens inland så man blir tårögd av både bilder och text. Jag blir lycklig över hennes sätt att berätta. I veckan skrev hon dessa rader och jag tycker de är mästerliga!
Skedmata själen med näring
"När jag smörjer in handeksemen med min speciella salva och tänker på hur bra det lindrar och läker min onda hud.
När jag kommer i säng tidigt på kvällen och förnöjt konstaterar att det här med mycket sömn verkligen är snällt mot min hjärna.
När jag äter en stor sallad med massa fröer, oljor och grönsaker och får tugga som en kanin – då riktigt känner jag hur bra det är för min mage och för tarmarna. Alla vitaminer jag får i mig, alla nyttiga spårämnen och fibrer.
När jag pustar ut efter ett svettigt träningspass och trots tröttheten i kroppen vet att jag precis gett min kropp världens injektion med energi.
Samma djupa och belönande känsla av att ge mig själv det jag behöver – den upplever jag när jag vistas i vacker natur. Jag spärrar upp ögonen och lägger märket till hur grenarna viker sig under snömassorna, hur den rosa himlen övergår i apelsinfärg vid horisonten och hur den trötta vintersolen kastar glitter på träden. Jag känner den kalla, goda doften av snö och hör knarret under mina fötter.
Jag ser mig omkring med uppmärksamhet och släpper skönhetsintrycken ända in på kroppen. Och jag riktigt känner hur nyttigt det är för min själ!
Förundranseffekten är något det pratas mycket om. Förmågan att njuta smaken av ett syrligt blåbär, beröras en vacker stjärnhimmel eller rysa av ett känslosamt pianostycke. Att verkligen kunna se sin omgivning och förundras över det som finns där. Förundranseffekten är inte bara härlig utan rentav nyttig för oss människor, ett tillstånd vi mår bra av att vara i. Och min erfarenhet är att ju mer man vistas där, desto lättare återvänder man dit.
Jag gråter sällan av sorg, men ofta av rörelse. Det är väldigt fånigt förstås och min familj retar mig för att jag alltid ska förundras så mycket. Att jag stannar och blundar mot vårsolen, pekar ut tussilagon i vägrenen eller exalterat väcker dem för att berätta att det börjat snöa. Att jag får en tår i ögat av ett veckobrev från förskolan, eller en särskild ackordföljd i kyrkan. Men också av fruktansvärt banala saker som att se någon böja sig ner och plocka upp någon annans skräp från marken.
Jag förundras över det mest oansenliga – men starkast kommer ändå förundran i vacker natur. Och när jag insuper skönhetsupplevelserna känner jag att det är som att skedmata min själ med näring. Ett behov nästan lika grundläggande som mat, sömn och motion."
Tack för att du delar med dig, Underbara Clara.
Kram till er alla!