Jag har plockat undan alla julsaker, de få som jag haft framme, och då passade jag på att flytta om lite på hyllan som sitter i gången mellan vardagsrum och kök. Nu blev den dammad också, något som inte blev gjort till jul, hrm. Praktiskt att den sitter så högt så inte dammet syns. Men andra ser nog, jag mäter bara 157 cm i strumplästen... nuförtiden.
Tände ljusen men det blev inte ljusare för det trots att en solstrimma letade sig in.
Förutom korgen med ljus som ni ser på första bilden så ligger här tre granatäpplen som har börjat torka. Jag tog dem från fatet med kottar och apelsinskivor som stått på slagbordet under julen. Rönnbärskransen får vara kvar tillsammans med boken om Vintermat. Tycker om att låta kokböcker bli ett blickfång och följa säsongen.
Och vad har hon i det bruna skrinet då, undrar ni.
Jo, där förvara jag en del av min stensamling. Förutom kottar så har jag dille på stenar och den här samlingen kommer ursprungligen från Kretas stränder där jag alltid går, eller gick, rättare sagt, med näsan i sanden på jakt efter fina stenar. Nu har reslusten avtagit... men jag har ju stenarna kvar att känna på och att minnas med.
I några gamla glasflaskor står en annan av mina svagheter kvar. I det här fallet dillkronor, kvar sen augustis kräftskiva. Tycker de är så skira och vackra. Och så den älskade runda vasen, loppad en gång för länge sen. Bakom sista flaskan skymtar...
... en ikonbild. Också en svaghet jag har. Speciellt denna, också ett loppisfynd.
Ja, jag har många svaghetssamlingar. Torkade växter, strån och frökapslar, grenar, kottar, bär, stenar och annat från naturen. Inte kan man ha för många svagheter... eller?
Mer om hyllan kan du få veta här. Och här.
God fortsättning och ha det gott!