En liten Tankeruta

I somras förälskade jag mig i en liten tavla på en utställning där Tjärngänget ställde ut sina alster under temat "Gränslöst" i Galleri Ladan på Åkerö i Leksand. Den heter Tankeruta och är ett textilcollage av Ann-Ki Jones. 

Den sitter på tavelväggen vid tv:n och jag tittar på den varje dag.

Den har gott sällskap av en akvarell från St. Ives Cornwall av falukonstnären Thomas Wallin. Också den en kärlek jag inte kunde motstå från en av hans utställningar för sådär 25 år sen. Alla tavlor jag har på väggarna är förälskelser. För mig är det viktigt att bara omge mig med saker jag mår bra av och tycker om. Och nu kan jag vila blicken på min lilla Tankeruta.

Har ni nån förälskelse på väggen?

Räddningsplanka

Ibland har man ingen aning om vad man ska äta. Omeletter har man ätit sig trött på, inget lockar... och kylskåpet ser väldigt tomt ut. 

Då gör jag en fetaostsallad. Oftast har jag ingredienserna hemma, annars improviserar jag. Finns det bara fetaost och oliver så är jag glad.

Gör den mest sommartid så klart, men en trist dag i oktober utan matinspiration funkar den också utmärkt. Jag blir aldrig trött på den. Nej... aldrig fel med en glad fetaostsallad.

Vad har ni för räddningsplanka?

Det Holländska Huset... boktips

Igår kväll la jag ifrån mig boken och önskade att jag hade den kvar att läsa. Så bra! Den heter Det Holländska Huset och är skriven av Ann Patchett, en författare helt okänd av mig. Utgavs på svenska redan förra året.

Och bara omslaget... så himla vackert! Det är ett familjedrama, helt oblodigt, om stark syskonkärlek, frånvarande föräldrar och ett förlorat barndomshem. En storslagen roman som spänner över flera generationer, mästerligt berättad. Kommer säkerligen att bli omtalad, kanske film? Vill gärna läsa fler böcker av henne, ser att det finns åtminstone två titlar att låna på bibblan.

Hur gick det med det förmodade fyndet undrar ni. Det blev inget. Potentialen fanns men annat gjorde att jag avstod. Så kan det gå!

Tänk att det är fredag igen. Hur fort går inte tiden?

En glad helg önskar jag er alla.

Innan frosten

Efter att jag höstat balkongen finns små pelargonbuketter här och där hos mig. Påskliljan, som flickan heter, har fått flytta tillbaka in från hyllan på balkongen där hon bott i sommar.

Inte för att det varit särskilt kallt ännu utan för att frosten nalkas, vare sig vi vill eller inte. 

Idag ska jag cykla iväg och kika på nåt som jag hoppas är det fynd jag tror. Som såklart kräver viss omvårdnad för att passa in hos mig. Håll tummarna att det är ett fynd!

Ta hand om er och ha en fin höstvecka.

Idag har jag höstat balkongen

I alla fall börjat hösta till den. Att ta bort svartögats lianer tog hela eftermiddagen, intrasslad i både kattnät och spaljé. Men nu är den borta och det blev en hel sopsäck full.

Iris uppskattar den fria sikten ner mot gatan.

Jag gillar inte ljung sådär jättemycket, men blandat med diverse plockade frökapslar så kan det gå an.

Fler bilder kommer när den är helt klar.

Ha en riktigt fin hösthelg!

Mer att spara i framtidslådan

 Det var så roligt att sticka!

Speciellt eftersom modellen var så enkel, allt i ett stycke. Här stickas ärmmudden. Men när jag sytt ihop den...

... hade jag typiskt nog inte fem röda knappar, inga grå heller, som passade. Och i stan finns faktiskt ingen butik som säljer knappar längre och att beställa fem knappar på nätet gör jag bara inte, så... då får man komma på en egen lösning.

Så jag gjorde fem små tuppor av garn... eller tuppur som vi kallar dem här i Dalarna. Friseras till lagom storlek efter fastsyning. De är mjuka och funkar jättebra som knäppning.

Och inte kan jag låta bli att sätta små öron på mössan. 

Nu ligger de i framtidslådan och väntar. Locket går nästan inte att stänga. Jag är noga med att inte tjata om barnbarnsbarn med mina vuxna barnbarn. Det är i högsta grad deras beslut. Men jag hoppas i hemlighet att det blir snart... och den som väntar på nåt gott, ni vet. Här, här och här ser ni en del av vad som redan ligger där och trängs.

Jag är fortfarande sticksugen. Men nu får det nog bli nåt åt mig själv...

Önskar er en fin vecka.

Oktoberkänsla

Jag längtar efter nybakade kanelbullar. Jag har jäst hemma. Och smör och mjöl så det räcker. Men jag kommer mig inte för. Förresten äter jag upp dem själv i ett nafs. Så det är lika bra att de bara finns på bild, från ett bak när jag hade lust.

Kommer inte riktigt igång med något just nu. Kanske oktobermood? Ett par dar har det varit ruskväder, mörkt redan fem och jag hittade som tur var en sparad beskrivning på en babytröja. Handlade lämpligt garn och satte igång med ett pytteprojekt som kommer att hamna i min redan fyllda framtidslåda. Att sticka i rött är faktiskt roligt, riktigt uppiggande.

Nä, nu tar jag mig i kragen och klär på mig och går ut på långpromenad. Tänker plocka till mig lite torkade fröställningar att smycka balkongen med. För i veckan tar jag bort sommarbalkongen och ersätter den med höstfägring.

Välkommen oktober!

Septemberbalkongen

Nu är balkongväxtligheten på slutspurten. Skräpig värre efter alla vildvinsbladen som singlar ner. Först tänkte jag sopa och snygga till innan jag fotade. Men sen bestämde jag mig för att visa den precis som den är idag, den 27 september.

Nu är den finast inifrån köket, genom balkongdörren. Pelargonerna fortsätter blomma som om de måste skynda sig innan det är för sent. Och den med hökögon ser att jag inte plockat bort vissna blommor.

Majsen från de sådda popcornkärnorna fortsätter också att växa. Den tycker jag om och tänker så nästa år igen. Iris tycker också om den och betar av den som synes.

Vildvinet tunnas ur från dag till dag. Nu har bären blivit större och de kommer nog att sitta kvar även när alla bladen dalat. Önskar att bladen blir rödare innan de fälls.

Ännu finns blommor kvar på hängpelargonen om än inte så frodiga längre.

Jag kan ärligt erkänna att jag är ganska trött på balkongen nu. Visserligen satt jag där en stund i solen och läste i söndags. Men nu när säsongen går mot sitt slut är det liksom slut på det roliga. Jag vill hellre gå på promenad i det vackra vädret och så gå in och tända ljus, dricka kaffe och mysa. Allt har sin tid, det är visst och sant!

Det gamla olivträdet har stått på undantag hela sommaren och har inte växt märkbart. Snart får det komma in men jag undrar om det inte har gjort sitt? Trodde det skulle komma igen efter beskärningen. Verkar ha tappat sugen. Jag är tacksam för de fantastiska 25 åren vi fått tillsammans. Men jag ger inte upp... man vet aldrig.

I övrigt har svartögat, som ju varit heeelt fantastiskt, börjat ta ett steg tillbaka. Kanske jag inte vattnat så mycket som det behövt? Det blommar fortfarande men sparsamt, det märks att det börjar tröttna. Jag också. Snart vill jag rensa spaljéer och kattnät och få in ljus i köket igen.

Som sagt... allt har sin tid.

Med risk för att bli tjatig...

 ... så visar jag slagbordet igen. Slagbordet som fick skivan frilagd från många lager färg och som nu har fått sin själ tillbaka. Jag bara älskar det!

Vill också önska er en fin helg med en bild på min fådda bukett... i precis rätt färger.

Må så gott!

Grövelsjöfjällen

I helgen har jag vandrat med döttrarna i Långfjällets nationalpark, Grövelsjöfjällen.

Andats frisk luft och blickat ut över fjällvidderna. Känt mig full av vördnad över det stora mäktiga... kan inte sluta förundras över vår fantastiska fjällvärld.

Jag följde med döttrarna till Lövåsen där dotter Åsa och hennes familj precis byggt klart sin fjällstuga. I Lövåsen har vi ofta firat påsken när jag var barn och mina föräldrar fortsatte med det under många år. Även döttrarna har hyrt stugor där genom åren så valet av plats att bygga på var självklart.

Vi gjorde tre dagsvandringar. Vädret var vandringsvänligt, ingen sol tyvärr men heller inget regn eller blåst.

Så vilsamt för själen att få vistas och vila i denna miljö.

Härliga dagar med långa vandringar och roliga kvällar med mat, vin, olika spel och mycket prat och skratt.

Så glad att jag fick följa med!

Det enklaste

 Det har väl inte undgått någon att det enklaste alltid har tilltalat mig.

Några gamla korgar i rad på väggen...

... spretiga grenar i ett krus...

... små torkade rönnbärsklasar i ett tråg...

... eller tre torra kvistar från den ljuva höstsyrenen. Tycker mycket om de små enkla sakerna.

Jag behöver inte köpa nytt för att må bra... jag är tycker om det jag har. Även om jag också unnar mig ett nytt kuddfodral emellanåt. Men det är sakerna man kan plocka in från naturen som ger mig mest. Snart lägger jag fram kottar och fina stenar. Tänder ett ljus och njuter av de allt mörkare kvällarna. Jag tycker om den här tiden.

Nu njuuuter vi av helgen!

Ps... tack för att ni också gillade min hängselklänning!

Hängselklänning för kattmattar... och kanske andra?

Påminde mig om ett klänningstyg jag haft liggande ett tag. Så den gamla trotjänaren, alltså symaskinen, som nyligen så lägligt varit på behövlig service, fick komma fram.

Jag hade tänkt mig en hängselklänning som jag kan använda över tröjor och tajts. Inget mönster hade jag så jag gjorde ett efter en annan klänning.

Det här tyget är perfekt om man har en katt som Iris. Både mönster och kvalité står emot katthår. Alla som har långhåriga katter vet vad jag talar om. Katthår är minsann medaljens baksida. Och då får man välja om man vill vara synbart hårig eller osynligt hårig.

 Ett måste för mig är fickor och spruttor i sidorna för bättre rörlighet.

Klar. Eftersom jag inte vill posera så får ni hålla tillgodo med en platt bild. Och om ni tycker den ser kort ut så passar den perfekt i längd till en som är 158 lång, eller kort kanske man ska säga, hihi.

Faktiskt blev den så bra och praktisk så jag syr nog mig en hängselklänning till... om jag hittar ett lämpligt tyg vill säga. Syr ni?

Så vackra sköna höstdagar vi har. Må gott!

Skott

Den här veckan, när jag sysslat med den förhatliga fönsterputsen, har jag tänkt på alla dessa skott jag har runt mig. Jag köper nästan aldrig nya krukväxter utan kör med samma gamla vanliga som kommer från mammor jag haft under åren.

Som porslinsblomman (Hoya pubicalyx) som härstammar från en moder jag hade när jag bodde i Vårt röda hus. Sen har skotten  resulterat i stora växter som jag tagit nya skott av... ja ni fattar. Har tre mindre plantor av porslinsblomman på gång. Bra och uppskattad ge-bort-blomma.

Så den bästa och mest tacksamma av alla, en Kranspeperomia. Har visat den otaliga gånger här på bloggen. Just nu har jag...

... två stora och tre mindre. Så trevlig och lättskött. Fick skott en gång av en bloggvän.

 En doftpelargon som härstammar från en äldre kruka.

Och den småblommiga peperomian som det bara är att ta några tussar av och stoppa ner i jord så växer den och blir så stor man vill ha den.

Eller murgrönan, som efter den stått i vatten i vas och förgyllt soffbordet ett bra tag, nu fått jord runt rötterna och hamnat på köksbordet.

En påsk/november/julkaktus som blommar lite när den vill kommer från en gammal mamma. 

Med andra ord så förnyar jag med nya skott när de gamla blivit för stora, risiga, otympliga och jag skrotar dem. Kan inte låta bli att skotta, så är det bara. Så har en svaghet till. Jag petar ner kärnor av allehanda slag...

När jag kollar vad jag har i fönstren som jag aldrig tagit skott av så är det bara två krukor, ett urgammalt stort paradisträd och en vit bladkaktus som aldrig blommat. Och så köpte jag tre krukor vita pelargoner till köksfönstret i våras. De har haft blommor som börjat torka innan de slagit ut och dem kommer jag inte att ta några skott av.

Om ni visste hur lättad och glad jag är över att mina fönster är färdigputsade! Så himla duktig jag varit!!

Ha en fin helg alla vänner, det ska jag ha...