Ett världsligt problem

En vanlig dag i november, det är 10 grader varmt ute, alla löv har fallit, utom på mitt äppelträd utanför balkongen som ju alltid släpper sina blad först när det varit frost. Såg tre domherrar häromdagen som nog längtar till vintern. Nog är det konstigt att vi inte haft en enda minusgrad ännu här mitt i Dalarna där jag bor? Ur led är tiden.

I mitt kök ser det ut som vanligt. Inget nytt att rapportera förutom att jag stör mig på mitt runda matbord som tar upp aningen för stor plats. Dessutom släpper bordet inte in alla stolarna, två av benen sitter för tätt. Ingen stor grej egentligen... men retar mig, det gör det. Har jag fått något i huvudet så har jag. Rekar så smått på auktionssiterna efter ett annat önskebord. Men det är mycket som ska stämma och just den sorten växer inte på träd. Håhåjaja vilka världsliga problem...

Önskar er alla en trevlig helg.

Brevbäraren från Lizzanello, boktips

Förstod redan när jag såg det vackra omslaget att den här boken skulle vara något extra. Igår läste jag ut den, en av de bästa romanerna jag läst detta år, Brevbäraren från Lizzanello. En familjesaga av Francesca Giannone om Anna som kommer till byn Lizzanello med sin man. Han är uppvuxen i staden, för henne är allt nytt och hon inser hur långt bort från sitt älskade Ligurien hon kommit. Allt är så olikt det hon känner till. Vi får följa hennes nya tillvaro som sträcker sig från 1934 till 1961.

Jag försökte läsa långsamt men det var lika svårt som när jag försöker hushålla med en nyutkommen Nesser-bok.

Lycklig den som har den oläst!

Ha en fin vecka.

Traditioner

Det där med Halloween och alla gräsliga utsmyckningar som blir allt vanligare har jag aldrig förstått mig på. Vem vill ha skelett och spindelväv vid sin dörr? Inte heller alla dessa pumpor är jag en fan av. Men så kom jag på... jag har ju faktiskt en pumpa, den i glas som jag fick av Iris i julklapp förra året.

Nu är den avdammad och har fått flytta hit från bokhyllans övre hyllplan där den vanligtvis finns. Passar ju in i helgens tema, fast på ett mer diskret sätt.

Tycker det är så tråkigt att Halloween borrat sig in i Allhelgonahelgen. För mig är Alla helgons dag viktig. En helg i eftertanke då vi tänder extra många ljus och minns våra kära som inte finns kvar bland oss. Det är en fin tradition. Tycker jag.

Önskar er en fin och lugn Allhelgonahelg. Utan spindelnät.

Allt har sin tid

Nu när fredagsbuketterna från dotter Lisas trädgård är slut tar jag fram mina torkade växter igen. Och jag tycker de så fina. Allt har sin tid. Snart, fortare än vi hinner med, är det tider för hyacinter och tallris.

Och visst är det härligt att få tända ljuslyktorna igen. En gammal från Indiska har fått komma till heders.

Frökapslarna på den torkade gracila dillkronan sitter ännu kvar trots alla år den åkt in och ut ur skåpet. Älskar den!

Nu njuter jag av de sista dagarna i oktober och låter hösten kliva in. Hoppas ni gör detsamma.

Kram på er!

En efterlysning

På min kökshylla står en kanna som jag köpt på loppis för många år sen. Jag tycker så mycket om den. Den är helt felfri, en suddig stämpel i botten berättar att den kommer från Gustafsberg och är gjord under trettiotalet, eventuellt tidigt 40-tal. Jag skulle så gärna vilja veta vad den tillhör för servis... eller om den är en solitär?

Jag har aldrig tidigare sett denna dekor. Så vacker!

Tror jag har frågat här förut utan resultat. Tänk om någon av er vet? 

Glad måndag på er!

UPPDATERING... skrev fel! Det står Rörstrand på stämpeln under och inget annat!

Saftig, smakrik, mäktig, god

Det är konstigt hur man ändrar sitt beteende, eller smak egentligen, för under och även nu, efter min förkylning (eller om det var covid?), så är jag inte minsta sugen på filmjölk. Jag som ätit fil med musli till frukost varje dag ett helt år, ända sen jag fick förbud att äta grape på grund av byte av blodtrycksmedicin. Filen har fått ersätta min saknade grape, men nu... nej tack. Ingen mer fil!

Så därför stod en halv liter filmjölk kvar i kylen. Och en gammal husmor kan ju bara inte slänga nånting, nej det fick bli en filmjölkslimpa. Letade på det recept på nätet som passade bäst, hade inte de rätta ingredienserna men man är väl kreativ. Smorde formen och ångrar att jag inte använde bakplåtspapper som det stod i receptet för jag höll inte på att få ur det ur formen.

Fredriks filmjölkslimpa  1 bröd

3 dl vetemjöl 

2 dl grovt rågmjöl  (jag tog rågflingor)

2 dl havregryn

2 tsk bikarbonat

1 tsk salt

1 dl pumpafrön   (jag tog russin)

1 dl solrosfrön   (jag tog 0,5 dl sesamfrön)

5 dl filmjölk

0,5 dl mörk sirap  (jag tog ljus)

Sätt ugnen på 175 grader. Klä en bakform (1,5 l) med bakplåtspapper.

Blanda alla torra ingredienser i en bunke.

Blanda fil och sirap och rör ihop allt till en jämn smet.

Fördela smeten i formen. Strö över lite grovt rågmjöl på toppen.

Grädda i 60 minuter i nedre delen av ugnen.

Låt brödet vila 10 minuter innan du tar det ur formen och låt det svalna helt innan du skär upp det.

Ett gott bröd, saftigt, smakrikt, mäktigt. Jag skivar upp det innan jag fryser det. Då kan jag ta så många skivor jag behöver.

Glad torsdag!

En liten flicka blir stor

En speciell känsla har jag när jag är bjuden till barnbarnet som just flyttat hemifrån. Känner både glädje och lite sorg. Hon var ju nio alldeles nyss!

Hon som aldrig skulle flytta hemifrån har nu gjort det. Och klippt navelsträngen. Tur att hon inte flyttat till en annan del av Sverige, bara till Främby, några kilometer utanför stan.

Tack Ella för att jag fick komma hem till dig och se hur du håller på att boa in dig. Det är tillfredsställande för en mormor att se ännu ett barnbarn få luft under vingarna.

All lycka önskar jag dig.

De blyga underbara

 Jag har ju visat dem förut men de tål att synas igen, de små blyga blomsterlönnens blommor.

Man får gå nära för att se dem. Av alla jag drog upp från frö har jag bara en kvar nu. Delade ut dem till döttrar och vänner. Den jättestora som trivdes så bra på balkongen drabbades av vita flygare, som alla de andra balkongväxterna, utom pelargonen. Så dem slängde jag. Var så rädd att de skulle komma in också men än har jag inte sett några.

Färgerna på mina frön varierade från ljus terracotta, till ljusaprikos och som den här, ljusrosa. Pappertsunna och alldeles underbara. Något som inte är ett dugg underbart...

... är den elaka bacillen jag dragit på mig. Har inte varit så här förkyld på år och dar. Fy sjutton! Tur att inte ett blogginlägg är smittsamt.

Attjooo....!

Glädje och enkelhet

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. En fras vi känner igen. Kanske från en broderad väggbonad som satt på väggen hos farmor. Eller som man skrev i klasskamratens poesibok. Egentligen en vistext. Men hur som helst... den tänkte jag på när jag plockade in mina två sista solrosor från odlingskragen i fredags. Då sken solen, idag gör den inte det. Men jag har ändå sol inne!

Hoppas solrosorna står länge. I min nya klotvas. Den gick inte att värja sig mot när jag och döttrarna besökte Nittsjö keramikfabrik i somras. Jag menar... vaser kan man inte ha för många, eller hur?  Fatet med fisken är däremot ett loppisfynd från länge sen. Det är jag så kär i och har visat många gånger.

För mig räcker det med två solrosor för att min dag ska kännas solig. Det enkla är det vackra, var det visst en viss person som myntade en gång. Så sant! Glädje och enkelhet är två av mina ledord. 

Hoppas ni har en solig söndag. Ute eller inne. Kram!

En sammetslen och trogen vän

Idag har jag plockat in mina allra sista Linnétagetis. Sällan har väl en blomma gett mig så mycket glädje. Visst, jag tycker om alla blommor, ja, mer eller mindre såklart, men Linnétagetesen har sedan många år varit nummer ett.

En robust och högrest sort som ger bra utdelning om man försår den. Den väver sig ihop med andra växter och blommar träget länge. I år har jag bara ett fåtal plantor i min lilla pallkrage och såg att det fortfarande finns knoppar kvar som kanske hinner slå ut innan frosten.

En sammetslen trogen vän. 

Tack för omtanken om Iris. Hennes urinprov visade inget och veterinären konstaterade att hon är helt frisk. Nåt knas med blodprovet var det inte heller! Nästan så jag tror att jag har inbillat mig att hon dricker mer vatten än hon brukar. Nu är hon genomgången och det känns bra. Och hon är ju faktiskt 10 år så lite tufsigare päls får man kanske acceptera. 

En god och glad helg önskar jag er för nu är det fredag, igen! 

Iris är inte riktigt frisk

Redan har september kommit och vart tog augusti vägen? Jag har haft mycket för mig, roliga saker, flera mysiga lunch- och fikaträffar, två kräftskivor, en bokrelease och så den vanliga vardagen med allt vad den innebär.

Men det som gripit tag i mig och närapå gjort mig handlingsförlamad är att Iris inte är riktigt frisk. Vi har varit till veterinären som till min stora lättnad konstaterade att diabetes var det inte, vilket jag trodde eftersom hon dricker så ovanligt mycket vatten och kissar lika mycket. Men nåt knas visar blodprovet och en odling på urinen ska jag få svar på under dagen. Så tacksam för att det inte var diabetes som ju äldre katter kan drabbas av. Då måste man ge sprutor, två om dagen, livet ut. Hur skulle man nånsin klara det?

Min lilla prinsessa är låg, hennes päls är tufsig och hon sover mest hela tiden. Jag är rädd att det är njurarna som krånglar. 

Alla mina balkongväxter utom en vit pelargon har drabbats av vita flygare och löss! En dag stod jag inte ut längre utan tömde alla krukor och rensade stora blomlådan på allt utom en nepeta som ju är perenn. Det är väldigt tomt och jag borde skaffa höstfägring av nåt slag. Men krysantemum är inte en favorit så jag får se om jag hittar nåt annat upplyftande. 

Men jag välkomnar september, det gör jag. Tänder värmeljus och tittar på en ny säsong av Alone Australien. Tänk vad folk utsätter sig för...

Köksbordet i förvandling

I påskas ropade jag in det runda köksbordet på auktion. Det var i avlutad furu och ganska så mörkt. Nu har jag funderat hit och dit i fem månader hur jag skulle gå vidare med det för att det skulle kännas rätt i mitt kök. Skulle jag måla med täckande färg? Bara måla underredet? Eller låta benen vara trärena och måla skivan? Många tankar. Men helst ville jag behålla den gamla känslan, det är ju ett bord som varit med i säkert hundra år. Jag tänkte på skrivbordet jag laserade för några år sen, det som numera är soffbord efter att jag kapat benen. Och så bestämde jag mig...

... för att lasera. Började med underredet. Tog vanlig vit vattenbaserad färg, bröt med två droppar gråbrun för lite varmare ton, spädde ut med vatten och började det roliga arbetet.

Penslade på och torkade av, försökte få till ett naturligt slitage. Jag är inte rädd att det ska bli fel, det är bara att måla på mer och torka bort tills man är nöjd.

När benen torkat funderade jag i två minuter om jag skulle behålla skivan trären. Men jag tyckte den var för mörk så jag bestämde att den också skulle få ett tunt vitt lasyrlager.

Här ser ni skillnaden efter första penslingen och avtorkningen. Flera lager duttade jag på och torkade av så att det skulle se ut som ett naturligt slitage. Svårt att sluta för det är så himla roligt.

Här stannade jag. Tänker inte behandla det med lack utan det får slitas vidare. 

Ett mycket lugnare intryck i köket nu och gotlandsstolarna från Levide, också auktionsfynd, passar så mycket bättre eftersom de är i ett ljusare träslag. Jag är nöjd och har haft en rolig förmiddag.

Och finaste fredagsbuketten levererade dotter Lisa redan i onsdags. Nu är det helg igen...

Ha det gott!

Här kan ni se förvandlingen av det gamla skrivbordet.

Ibland är det trassel på linjen

Helt plötsligt kunde jag inte föra över mobilbilderna till min dator. Mobil- eller datortrassel? Inte vet jag. Men helt plötsligt idag funkar det igen... som om inget hänt. 

Inte för att jag har så mycket att berätta. Men nu vet ni varför jag har varit tyst i ovanligt många dagar. Fortsättning följer... om gud vill och hängslena håller.

Kram!

Sommarens höjdpunkter

Höjdpunkt ett. Håkan Nessers nya roman Det finmaskiga nätet är här! Äntligen säger jag som längtat ända sen förra sommaren. Ska försöka läsa långsamt fastän jag vet att jag inte kommer att göra det.

Bara att läsa baksidestexten gör mig lycklig. Den här boken är den tionde och sista om Gunnar Barbarotti och Eva Backman. Snyft...

Höjdpunkt två. Kräftpremiär med kalas i morgon i vår samlingslokal. Jag som älskar kräftor kommer att njuta. Nästan lika mycket som att läsa första sidan i Det finmaskiga nätet.

Helgen kan inte bli bättre! Hoppas ni får det lika trevligt.