Vitmåran

Den har börjat blomma nu, den skira vitmåran. Jag kände doften när jag gjorde paus i flyttkaoset och tog en promenad. Och varje gång så kommer barndomsminnen tillbaka och jag tänker på Andy, den kraken. Jag skrev en dikt om just detta för några år sen och har publicerat den två gånger tidigare här på bloggen. Men jag tycker att den sammanfattar min barndoms somrar då vi hyrde övervåningen på ett hus vid stranden av Ösjön, en del av Runn. Så varsågod, här kommer den igen. 

 

Vitmåran i juni

Vitmåran i juni minner mig om barndomens lyckliga somrar

Längs dikeskanten bland klöverblom och smultronkart växte hon

När jag känner doften påminns jag om sommaren då far hyrde huset vid sjön

Vågskvalp, tjärdoft, skratt

Far ror, mor är rar

Saft och bullar

Vitmåran doftade och solen sken varje dag

Minns också de stillsamma lekarna med Andy,

fosterbarn i granngården

Skygg och blyg och mager

Långa ben med skrapsår på knäna,

ögon som nog sett för mycket

Han talade inte, vi förstod varandra ändå

Inget jag tänkte på då

Men nu

När vitmåran blommar då tänker jag på Andy

Hur har han det nu?

 

Ha det gott alla vänner och känn naturens alla dofter. Kram!