Septemberbalkongen

Nu är balkongväxtligheten på slutspurten. Skräpig värre efter alla vildvinsbladen som singlar ner. Först tänkte jag sopa och snygga till innan jag fotade. Men sen bestämde jag mig för att visa den precis som den är idag, den 27 september.

Nu är den finast inifrån köket, genom balkongdörren. Pelargonerna fortsätter blomma som om de måste skynda sig innan det är för sent. Och den med hökögon ser att jag inte plockat bort vissna blommor.

Majsen från de sådda popcornkärnorna fortsätter också att växa. Den tycker jag om och tänker så nästa år igen. Iris tycker också om den och betar av den som synes.

Vildvinet tunnas ur från dag till dag. Nu har bären blivit större och de kommer nog att sitta kvar även när alla bladen dalat. Önskar att bladen blir rödare innan de fälls.

Ännu finns blommor kvar på hängpelargonen om än inte så frodiga längre.

Jag kan ärligt erkänna att jag är ganska trött på balkongen nu. Visserligen satt jag där en stund i solen och läste i söndags. Men nu när säsongen går mot sitt slut är det liksom slut på det roliga. Jag vill hellre gå på promenad i det vackra vädret och så gå in och tända ljus, dricka kaffe och mysa. Allt har sin tid, det är visst och sant!

Det gamla olivträdet har stått på undantag hela sommaren och har inte växt märkbart. Snart får det komma in men jag undrar om det inte har gjort sitt? Trodde det skulle komma igen efter beskärningen. Verkar ha tappat sugen. Jag är tacksam för de fantastiska 25 åren vi fått tillsammans. Men jag ger inte upp... man vet aldrig.

I övrigt har svartögat, som ju varit heeelt fantastiskt, börjat ta ett steg tillbaka. Kanske jag inte vattnat så mycket som det behövt? Det blommar fortfarande men sparsamt, det märks att det börjar tröttna. Jag också. Snart vill jag rensa spaljéer och kattnät och få in ljus i köket igen.

Som sagt... allt har sin tid.

Med risk för att bli tjatig...

 ... så visar jag slagbordet igen. Slagbordet som fick skivan frilagd från många lager färg och som nu har fått sin själ tillbaka. Jag bara älskar det!

Vill också önska er en fin helg med en bild på min fådda bukett... i precis rätt färger.

Må så gott!

Grövelsjöfjällen

I helgen har jag vandrat med döttrarna i Långfjällets nationalpark, Grövelsjöfjällen.

Andats frisk luft och blickat ut över fjällvidderna. Känt mig full av vördnad över det stora mäktiga... kan inte sluta förundras över vår fantastiska fjällvärld.

Jag följde med döttrarna till Lövåsen där dotter Åsa och hennes familj precis byggt klart sin fjällstuga. I Lövåsen har vi ofta firat påsken när jag var barn och mina föräldrar fortsatte med det under många år. Även döttrarna har hyrt stugor där genom åren så valet av plats att bygga på var självklart.

Vi gjorde tre dagsvandringar. Vädret var vandringsvänligt, ingen sol tyvärr men heller inget regn eller blåst.

Så vilsamt för själen att få vistas och vila i denna miljö.

Härliga dagar med långa vandringar och roliga kvällar med mat, vin, olika spel och mycket prat och skratt.

Så glad att jag fick följa med!

Det enklaste

 Det har väl inte undgått någon att det enklaste alltid har tilltalat mig.

Några gamla korgar i rad på väggen...

... spretiga grenar i ett krus...

... små torkade rönnbärsklasar i ett tråg...

... eller tre torra kvistar från den ljuva höstsyrenen. Tycker mycket om de små enkla sakerna.

Jag behöver inte köpa nytt för att må bra... jag är tycker om det jag har. Även om jag också unnar mig ett nytt kuddfodral emellanåt. Men det är sakerna man kan plocka in från naturen som ger mig mest. Snart lägger jag fram kottar och fina stenar. Tänder ett ljus och njuter av de allt mörkare kvällarna. Jag tycker om den här tiden.

Nu njuuuter vi av helgen!

Ps... tack för att ni också gillade min hängselklänning!

Hängselklänning för kattmattar... och kanske andra?

Påminde mig om ett klänningstyg jag haft liggande ett tag. Så den gamla trotjänaren, alltså symaskinen, som nyligen så lägligt varit på behövlig service, fick komma fram.

Jag hade tänkt mig en hängselklänning som jag kan använda över tröjor och tajts. Inget mönster hade jag så jag gjorde ett efter en annan klänning.

Det här tyget är perfekt om man har en katt som Iris. Både mönster och kvalité står emot katthår. Alla som har långhåriga katter vet vad jag talar om. Katthår är minsann medaljens baksida. Och då får man välja om man vill vara synbart hårig eller osynligt hårig.

 Ett måste för mig är fickor och spruttor i sidorna för bättre rörlighet.

Klar. Eftersom jag inte vill posera så får ni hålla tillgodo med en platt bild. Och om ni tycker den ser kort ut så passar den perfekt i längd till en som är 158 lång, eller kort kanske man ska säga, hihi.

Faktiskt blev den så bra och praktisk så jag syr nog mig en hängselklänning till... om jag hittar ett lämpligt tyg vill säga. Syr ni?

Så vackra sköna höstdagar vi har. Må gott!

Skott

Den här veckan, när jag sysslat med den förhatliga fönsterputsen, har jag tänkt på alla dessa skott jag har runt mig. Jag köper nästan aldrig nya krukväxter utan kör med samma gamla vanliga som kommer från mammor jag haft under åren.

Som porslinsblomman (Hoya pubicalyx) som härstammar från en moder jag hade när jag bodde i Vårt röda hus. Sen har skotten  resulterat i stora växter som jag tagit nya skott av... ja ni fattar. Har tre mindre plantor av porslinsblomman på gång. Bra och uppskattad ge-bort-blomma.

Så den bästa och mest tacksamma av alla, en Kranspeperomia. Har visat den otaliga gånger här på bloggen. Just nu har jag...

... två stora och tre mindre. Så trevlig och lättskött. Fick skott en gång av en bloggvän.

 En doftpelargon som härstammar från en äldre kruka.

Och den småblommiga peperomian som det bara är att ta några tussar av och stoppa ner i jord så växer den och blir så stor man vill ha den.

Eller murgrönan, som efter den stått i vatten i vas och förgyllt soffbordet ett bra tag, nu fått jord runt rötterna och hamnat på köksbordet.

En påsk/november/julkaktus som blommar lite när den vill kommer från en gammal mamma. 

Med andra ord så förnyar jag med nya skott när de gamla blivit för stora, risiga, otympliga och jag skrotar dem. Kan inte låta bli att skotta, så är det bara. Så har en svaghet till. Jag petar ner kärnor av allehanda slag...

När jag kollar vad jag har i fönstren som jag aldrig tagit skott av så är det bara två krukor, ett urgammalt stort paradisträd och en vit bladkaktus som aldrig blommat. Och så köpte jag tre krukor vita pelargoner till köksfönstret i våras. De har haft blommor som börjat torka innan de slagit ut och dem kommer jag inte att ta några skott av.

Om ni visste hur lättad och glad jag är över att mina fönster är färdigputsade! Så himla duktig jag varit!!

Ha en fin helg alla vänner, det ska jag ha...

Jag bara bestämde mig...

Jag kan knappt tro det! Vadå, undrar ni? Jo, jag har minsann börjat putsa mina smutsiga fönster!

När fönster nummer ett var klart, och det var dags för lunch, kom svampen jag hittade under söndagens skogspromenad väl till pass. Ugnsgratinerade smörstekta kantareller på rostat bröd med riven ost och några kvistar timjan. Mer behövs inte för att jag ska befinna mig i himlen.

Och efter fönster nummer två belönade jag mig med kaffe, rabarberpaj och grädde. Tycker själv jag är så duktig, för att putsa fönster är det absolut tråkigaste arbete jag vet. Det blir inte ofta fönsterputs hos mig men när det händer blir det ordentligt gjort, puts på alla sidor, torkar allt trä, persienner och element. I dag fortsätter jag med resten. Kan knappt tro att jag är på gång.

Som ni nu ser så har slagbordet fått lite saker på sig. Den härliga buketten med höstrudbeckia har jag plockat hos en vän och jag bara älskar den!

Gillar ni att putsa fönster eller gruvar ni er och blundar länge som jag brukar göra?

När slit lönar sig

 Lön för mödan.

Tycker det blev så vackert. Skulle gärna vilja veta vem som ägt bordet före mig. Det är riktigt gammalt har jag förstått.

Det framkom att det varit omålat många år och fått ganska hård behandling innan det blev målat. Först blågrått... sen smutsvitt... så helspacklat innan det till slut målades vitt. Alla spår finns kvar. Det är hackat, skrapat och ristat i. Har ringar efter burkar och mörka fläckar efter tjära. Jag tycker om vartenda märke!

Nu måste bordsskivan få stabilisera sig lite eftersom den är inoljad och innan jag ställer saker på den. Men ett gammalt tråg och tre mässingsljusstakar kunde jag inte låta bli att ställa dit. 

Så roligt när slit lönar sig.

Slagbordet under förvandling...

Ja, jösses! Vilket slit med att ta bort alla lager gammal färg på slagbordets skivor. Gissa vem som har värk i händer och armmuskler? Helst ville jag varsamt skrapa fram och behålla den vackra gråblå färgen. Men det hade varit ett närapå oändligt arbete. Om det någonsin varit möjligt...

Nu är jag inne på slutspurten. Här är sista lagret färgborttagning pålagd. Om några timmar skrapar jag och tvättar bort det sista. När bordet sen är helt torrt återstår en försiktig slipning och därefter inoljning med linolja/terpentin. Halleluja... jag anar ljuset i fjärran!

Fortsättning följer...