Reflekterar såhär i mellandagarna, medan jag äter skumtomtar och resterna av sillen och grönkålssalladen... och smälter julens samvaro med de mina. God fortsättning förresten. Jag har precis börjat vända bitarna till mitt julklappspussel. Hoppas er jul varit som ni önskat... eller så bra som den kunde bli såhär i tider med restriktioner. Hade en trivsam och god julafton med alla de mina hos dotter Lisa, hennes tur i år. Mina tre döttrar turas om att ha julafton och vi har alltid knytkalas. Så mycket gott även om vi som så många dragit ner på utbudet. Jag berättar för dem om min mormors julbord som hon ensam lagade från grunden åt sina barn med familjer långt upp i ålder. Vi trängde ihop oss alla i hennes lilla stuga och på den tiden fanns det inget som hette knytis. I alla fall inte när det gällde julmaten.
Jag tänker ofta på henne. Liten, älskvärd, lite böjd men pigg och klar i huvudet trots sin höga ålder. Hon blev 97 år. Är det en gen jag hoppats få ärva så är det hennes. Därför så intalar jag mig att det var det som dotter Åsa menade när hon en dag i veckan såg mig komma gående på håll. Åh, lilla mamma vad du är lik Torsångsmormor! Sa hon och log stort. Mina, och även min brors barn, kallade inte mormor gammelmormor, nej, hon hette Torsångsmormor för dem, hon bodde ju i Torsång.
Hur som helst så är jag tvehågsen till att liknas utseendemässigt vid min mormor. Jag tänkte på det efteråt. Dotter Åsa menade i första hand inte piggheten direkt... snarare utseendet. Och visst har jag sett likheten när jag ser mig i spegeln... men vem vill påminnas om det egentligen? Jag förstår inte heller att jag är 75. Inuti är jag fortfarande 37. Eller möjligen 58. Fast lite klokare och mycket mer tillfreds.
Nu valde jag att ta likheten som en komplimang... för alla tyckte mycket om Torsångsmormor. Men för mig var hon ju en liten gumma! Hm.
Jag har ju en porträttbild i högerkanten som nu har några år på nacken. Den ligger där enbart för att ni ska se hur den där Solstrimmor-människan ser ut. Tycker att det är trevligt att ha ett ansikte på den som bloggar. Och inte konstig alls. Alla som har det ser så trevliga och normala ut. Ändå har nog de flesta haft samma vånda som jag att blotta sig. För vem gillar att se sig själv på bild? Inte jag iallafall...
Ändå har jag nu lagt in en nytagen bild i stället för den gamla. Tagen på julafton. Håll tillgodo med en som mer och mer liknar sin mormor. Och jag väljer, suck, att tycka om det jag ser. Tydligen är det ju jag...
Önskar er fina mellandagar med snö, några minusgrader och sol. Kram!