Ruths rosor

En gång för länge sen, säkert tjugo år sen, hittade jag en tavla på loppis. Föll för det lite naivt målade motivet av rosor i vas. Minns inte vad jag betalade men det var inte mycket.

En oljemålning i bleka färger...

 

 

signerad Ruth Hofer, 1939. Jag har sökt info om Ruth men inte hittat nånting alls. Tänk så roligt det vore att få veta lite om Ruth. Förmodligen lever hon inte längre. Vem vet... kanske nån av er vet? 

 

 

Nu står tavlan lutad på skåpet i sovrummet och jag kan titta på den från sängen. 

Sol hela dagen idag och vind med en aning vår i sig. Underbart! Önskar er en trevlig helg.

Kvistar av lind

En av mina många svagheter är grenar och kvistar av allehanda slag. Speciellt denna tid när man tydligt ser knopparna svälla. Jag hade sån tur att jag gick förbi några gubbar som beskar lindarna utanför mitt sovrumsfönster. Passade på att bryta fina toppkvistar, såna man aldrig kan få tag på annars.

Eftersom jag vill se hela kvistarna satte jag dem i en glasburk med fina runda stenar i botten. Ett fint blickfång. 

Tror aldrig jag haft kvistar av lind i vas förut. Blir kul att se när de spricker ut.

Redan tisdag. Grå och smutsig, varmgrader och slask. Det hade kunnat få vara vinter lite till tycker jag. Åtminstone under barnens sportlov. Men eftersom vi inte får bestämma så är det bara att gilla läget. Det läget också.

Ha en fin dag.

Jag får bida min tid

 Tack för alla hållna tummar. Den här gången gick det inte... trots hjälp från er!

Ni vet ju redan att jag tycker mycket om min lägenhet under takåsarna med vacker utsikt över lummiga Läroverksparken. Högt, ljust och mitt i centrum. I sex är har jag bott här nu.

Det enda kruxet, som växt sig till större problem för varje år, är de soliga varma somrarna. Jag lever bakom nerdragna persienner från vår till höst på grund av just det. På gott och ont blir min fina ljusa lägenhet med många fönster (varav två hörnfönster och ett burspråk) i tre väderstreck outhärdligt het. En fälla!

Men värmen till trots, det är ändå känslan av att vara instängd bakom fällda persienner som är värst. Jag har sånt behov av ljus och framförallt luft för att må bra. Balkongen ligger i söderläge och där går bara att vistas tidigt på morgonen eller sen eftermiddag/kväll. Jag vet att det låter som ett riktigt I-landsproblem. Men för mig har det växt till en stor påfrestning.

Alltså... jag söker nytt boende. Men bara i ett visst kvarter. Och det är det som är kruxet. Det är inte bara jag som vill bo just i det huset! Trots att jag har relativt höga köpoäng så är det alltid nån som har högre. Dessutom blir det mycket sällan nån lägenhet ledig. Så jag får bida min tid och acceptera att det inte var min tur... den här gången heller.

Men kanske den här sommaren blir uthärdlig? Såklart jag inte önskar en dålig sommar. Men en mer lagom och inte så extremt varm och solig som de senaste. 

Drömmar blir inte alltid besannade. Men jag väntar... och drömmer vidare.

Må gott.

Spänd av förväntan...

Ny vecka med nya möjligheter. Jag är spänd av förväntan! Är det nu det ska hända? Jag pratar inte om vaccinering eller nåt pandemirelaterat alls. Nej, nånting helt annat. Lovar att berätta sen. All tumhållning tas tacksamt emot!

Fin vecka önskar jag er.

Om att bejaka sin ålder

Snart fyller jag år... igen. Ja, så känns det ju. Åren går himla fort. Ändå har jag hunnit med så mycket trevligt i mitt liv.

Jag har vågat uppfylla många av mina drömmar. Haft ett gott yrkesliv. Ägt några trädgårdar, fått tre underbara döttrar. Livet har varit gott. Sorger och bedrövelser har såklart funnits också. Svarta hål och mycket gråt. Ledsamheter man helst vill glömma. Men ingen kommer undan, det hör livet till.

Jag har aldrig tyckt att det varit obekvämt att fylla år... varken fyrtio, femtio eller sextio. Men när jag närmade mig sjuttio kändes det plötsligt som en slags så definitiv milstolpe. Usch, sjuttio, det låter verkligen gammalt! Tyckte jag. Ett tag. När jag så fyllt de definitiva åren så kändes det inte alls hemskt, inte alls annorlunda. Det började kännas lugnt och tryggt. Jag accepterade siffran och den kändes till och med bekväm!

Om ett par veckor blir jag ytterligare fem år äldre. Och har inte alls nån ångest över det. Kanske är jag sällsynt, rent av konstig i andras ögon? Men jag är frisk, mycket klokare, har en ny väl fungerande knäled (som för övrigt fyller två år på Alla Hjärtans dag... grattis mitt knä!) goda vänner, älskliga ungar och ett gott humör. Då tycker jag att jag inte har ett dugg att våndas över.

Ålder är ju bara en siffra. Dessutom är ju sjuttio det nya femtio. Det vet ju alla!

Ta vara på helgen och gör det ni längtar efter. Ja, det som går att göra i denna begränsningens tid. Kram!

Vintergrönt på diskbänken

Ärtskotten jag sådde för ett tag sen har växt och är nu färdiga att skördas. Ett lager jord och ett glest lager vanliga gula ärtor är det enda som behövs för att odla en egen vitaminkick.

Nu står den här och väntar. Under grodden har den stått i fönstret och jag har gett den en vattendusch varje dag. Ångrar bara att jag inte sått i omgångar. Ska genast göra en ny omgång... älskar krispiga ärtskott på frukostmackan.

Glad onsdag på er!

Fem gånger Trollope

Som jag berättade för ett tag sen så hade jag lust att läsa om mina böcker av Joanna Trollope.

Nu har jag gjort det. Ni tycker säkert jag är knasig som läser redan lästa böcker en gång till? Och av samma författare på raken? Kanske det. Men när jag tycker om och fångas av språkbruk och historien som berättas så vill jag fortsätta läsa alla böcker jag kommer över. I det här fallet mina fem alltså.

Och när jag läst ut en bok tänker jag... den här är hennes bästa. Men, alla är så bra! Hon skriver så levande och vardagligt osentimentalt om familjerelationer med allt vad det innebär. Och kanske jag tycker att den jag precis läst ut, med den inte särskilt lockande titel Älskarinnan... är den allra allra bästa? Vet att många av hennes böcker är slutsålda men de finns för en spottstyver på Bokbörsen, på loppis eller på bibblan förstås.

Med eller utan böcker hoppas jag ni får en fin vecka.

Tankar

Jag har alltid eftersträvat att vara personlig här på bloggen. Personlig, men inte privat. Många av er uppfattar mig nog som en lättsam kvinna, positiv och initiativrik. Så vill jag tänka på mig själv också, för mig är glaset oftast halvfullt. Och om nån skulle fråga vilka mina ledord är så skulle jag säga... lagom, nöjd och snäll.

Men ändå. Jag kan också deppa ihop ibland även om det är sällsynt. Däremot så berättar jag inte om de stunderna, kanske bortsett nu under pandemin när det är lätt att gnälla. Förundras över dem som vill blotta sig, berätta det privata och ha behov av att lufta allt och låta sig beskådas av alla. Skillnaden mellan att vara personlig och privat kan jag tycka är solklar. Några har sina bloggar som dagböcker, där kan jag förstå att de blir mer privata. Tur att vi kan välja! Att dela med sig av en solstrimma som letar sig in genom gardinen är för mig mer tillfredsställande än att låta alla åsikter och dörrar stå vidöppna. Men... det innebär inte att jag har åsikter om både det ena och det andra. Privata. Såna jag delar med mina närmaste.

Vad tycker ni?

Kylskåpssnuttar blir en komplett måltid

Är ni bra på att ta tillvara på kylskåpssnuttar? Det är jag. Slänger aldrig nåt! Och ingen säger emot eftersom jag är den som lagar all mat i hushållet. Idag hittade jag en snutt falukorv, en deciliter grädde, en deciliter tomatsoppa (kvar sen lunchen). Kokade ihop i tio minuter tillsammans med en skuren stor gul lök och en klick sambal oelek, hällde allt över broccoli och harricot vers (som jag alltid har i frysen) och så den skivade korven. Det blev en komplett måltid som räcker till tre middagar.

Jo just... lite riven ost strödde jag över också innan allt åkte in i ugnen 20 minuter. Mums. Gott är bara förnamnet. Har man bara lök och lite fantasi så går det att trolla fram nästan vad som helst.

Glad februari alla vänner!