Kanske?

Just den här helgen har jag mycket för mig. Och det är tur det. För en händelse jag väntat på så länge kanske äntligen kommer att hända. Berättar mer framöver.

Glad Valborg vill jag önska er alla!

Med smak av grönt

 Äntligen kom jag mig för att så gula ärter. En dryg vecka senare börjar de bli ätklara. 

Jag har en sax redo och har redan börjat tulla på dem och strö på allt jag äter.

Men godast är att klippa några skott direkt på en hårdbrödmacka med enbart smör. Hjälp så gott. Inget smakar så grönt som ärtskott! Liksom mackan med kokt kall potatis, som jag bloggat om tidigare, föredrar jag dem rena, det vill säga utan extra tillbehör. Bara smör.

Nu ska jag så en ny skål ärter. Det gäller att hålla en tillväxt på gång. Och ha det grönt inne när somliga har fått vitt ute. Men ner med det som ska ner... nu innan sköna maj kommer.

Önskar er fina och gröna dagar.

Boktips!

Måste bara tipsa om Äkta kärlekar, en bok jag läste ut på två dagar. En fantastisk kärlekshistoria, eller... egentligen två.

Tänk er att er livs kärlek försvinner i en helikopterolycka på er första bröllopsdag. Efter flera år av förkrossande sorg återfår ni tron på livet genom en ny kärlek och äntligen kan känna lycka igen. Bröllop planeras... då ringer telefonen och det är den försvunne mannen som räddats efter flera år på en klippa i havet.

Ja, ni fattar. Ni tvingas välja. Vilken mardröm...

Äkta kärlekar skrevs av Tailor Jenkins Reid redan 2016 men utkom på svenska i år. På väg att bli film, eller kanske redan är? Inte ett dugg konstigt. Lycklig den som har den oläst.

Ny vecka, nya möjligheter. Kram på er!

Jag hade glömt

Ser ni vad som ligger där på bänken? Just det. En kokt potatis.

Hade glömt hur gott det är att skiva kall kokt potatis som pålägg på en knäckemacka. Några saltkorn och, om man har, ett par kvistar färsk timjan. Inget mer behövs. Suck, så himla gott.

Nu har jag börjat lägga i en extra potatis när jag kokar. Och njuter av det godaste vardagspålägget som finns.

Varsågod, ifall ni aldrig provat.

Att göra en björkriskrans

När jag gick min promenad igår så fick jag syn på hängbjörkar med grenar nästan ända ner till marken.  Att bara gå förbi dem var ju synd. Genast tänkte jag krans. Så jag norpade några kvistar... i smyg.

När jag kom hem la jag dem i vatten i badkaret. Då blir ännu smidigare att böja. Våren är ju den rätta tiden att göra kransar i björkris eftersom hängena nu har blivit spänstiga och fulla med liv igen efter vintern.

När jag kommit så här långt kom jag på att jag skulle fota förloppet. Jag har alltså ingen stomme utan den längsta kvisten fick ihopvirad bli stommen och storleken jag ville ha på kransen. Sen är det bara att sticka in en kvist i taget och fortsätta vira runt stommen. Snyggast blir om man virar alla åt samma håll. Jag använder alltså ingen ståltråd utan tråcklar in kvistarna i varandra. Här kan du se mer detaljerat. Det är hursomhelst ett roligt pyssel.

Att det spretar lite gör den bara finare tycker jag. Just den här får bli present till en födelsedagsflicka som fyller år i morgon. Kanske får den en bit leksandsband också. Kanske inte. Det får morgondagen bestämma.

Äntligen har våren kommit. Hoppas den stannar ett tag nu. Ha det gott!

Violino, Mårbackor och Iris

Titta på min Violino... hur hon sträcker sig mot ljuset! Jag tog inga förebilder på de pelargonstackare som kom tillbaka efter vintervilan i dotter Lisas källare. Då hade de minsann inte mycket till liv och varje år blir jag överraskad över att de orkar sätta fart efter min hårda beskärning.

Violinon är inne på sin fjärde säsong och jag tycker mycket om henne. Men jag gillar också mina  Mårbackor...

Gamla trotjänare, som trängs i köksfönstret. Alla utom de två minsta, som är nya skott, ska flytta ut på balkongen sen. I år har jag inte knipsat bort de första knopparna utan har släppt lös växten att sköta blomningen själv. Så nu blommar Mårbackorna också, om än bara med små blommor.

En annan som tycker om när det är trångt...

... är Iris. Hon är gärna med varje gång jag sätter mig vid datorn. Hon lägger sig alltid framför tangentbordet, aldrig ovanpå som tur är. Jag får sträcka mig över henne när jag ska skriva för flyttar sig, det gör hon inte.

Hon tittar uppfordrande på mig med sina blå och undrar när det är dags att hon ska få ett eget inlägg igen. Jag lovar och undrar nyfiket vad hon har att blogga om?

Tänk att det är fredag igen. God helg!

Just idag såg jag dem

Det finns saker jag tycker mer om i mitt hem än andra. Som de spröda tunna näsorna av lönn, nu nästan genomskinliga, som målade med akvarellfärg på papper. Den gröna ursprungsfärgen är borta sen länge.

Jag trädde upp dem på sytråd för många år sen och de hänger framför draperiet in till sovrummet sen dess. De vajar lojt när jag går förbi och att inte Iris bryr sig är en gåta. 

Somliga saker blir så vardagliga att man knappt lägger märke till dem. Just idag fastnade blicken på dem och jag förundras över att de fortfarande hänger kvar där. Och är hela. 

Det vardagliga lilla. Som inte kostar nånting men ändå ger glädje. Lojt vajande, i öppningen in till mitt sovrum.

Glad påsk till er alla!

Fyra krukor Minipåsklilja fick följa med hem när jag påskhandlade i tisdags. Planterade dem tillsammans i gamla keramikkrukan som jag tycker så mycket om. Såg att på några av dem växte tre blommor på samma stjälk. Så gulligt!

En stolt porslinstupp, som vilat i påsklådan under många år, fick också sin plats här. Upptäckte att det på undersidan stod skrivet... Till Eva från Marianne 1986. Som tack för isydd dragkedja. Så roligt! På den tiden kallades jag Eva, och Marianne var min svägerska. Hon lever inte längre. Kändes som en liten hälsning från henne. 

Påskmiddag och flera födelsedagskalas väntar. För mig har påsken extra allt i år.

Glad påsk och en fin påskhelg önskar jag att ni också får. 

Man ska aldrig säga aldrig

Efter en skräckupplevelse i början på 90-talet på en sushirestaurang i New York så svor jag att aldrig, aldrig, aldrig äta sushi igen. Men som sagt... man ska aldrig säga aldrig! Det tog lång tid, närmare bestämt 30 år innan jag förra året övertalades att åtminstone smaka en bit. Hm. Inte alls samma smak och känsla som i New York. Efter det så har jag blivit frälst ju mer jag provat. Nu kan jag längta!

Och i fredags kom mina två äldsta barnbarn och bjöd mormor på en låda. Ser ni hur gott det ser ut? Men att äta med pinnar som alla gör det får jag öva mig på. Har inte fått in rätta knycken än.

Gillar ni sushi?