Ett hem

Jag, som har besökt Carl Larssongården så många gånger genom åren och har så många böcker om både Karin och Carl, tänkte verkligen inte köpa en till. Men jag kunde inte motstå! För den här boken är en helt annorlunda presentation av det kända konstnärshemmet Lilla Hyttnäs i Sundborn.

Elsa Billgren har fått fria händer att presentera gården från sitt perspektiv. Och hon gör det med att visa vardagen i bilder som om familjen Larsson levde kvar och precis hade rest sig från matbordet, eller just skulle sätta sig ner ute i trädgården.

En levande skildring med originalrekvisita från tiden, Karins vävnader och broderier, porslin i bruk och bullen som det just bitits en tugga ur. Boken återspeglar livet, inredningen, måltiderna och trädgården.

Här finns också många inspirerande recept. Som den här Rabarberkakan. Den ska jag baka! Eller vad sägs om Solrosgröt, Körsbärskompott, Kantarellpaj med cheddar och salvia...

En utmärkt present att ge till den som tycker om vårt mest kända konstnärshem och nu får se det levande. Eller varför inte till dig själv?

Som allt jag tipsar om är det mina egna tankar och värderingar jag vill förmedla. Inga samarbeten finns i min blogg. Bara så ni vet.

Ha en fin dag!

En försommardag på Mjölbergsåsen

Igår följde jag med upp till Mjölbergsåsen. Dotter Annas familj har ett gammalt fäbodställe där. Högt beläget och med milsvid utsikt över bergen. 

 Många stugor och uthus finns här som förr varit sommarviste åt både folk och fä.

Målet för dagen för vissa av oss, dvs svärsonen, var att kapa upp björkved.

Vi andra tog det betydligt lugnare.

Fina Java önskade att hon fått sträcka ut och jaga i skogen. Men det fick hon inte.

 Här har växtligheten inte hunnit lika långt som hemma...

... men druvflädern hade blomklasar på gång...

... och vitsipporna hade slagit ut.

Är så förtjust i gamla dörrar. Titta bara på dassdörren...

... och den spännande låga dörren till jordkällaren.

En härlig dag hade vi på fäboden.

Hoppas ni fick lite av känslan som finns där endast fågelkvitter och vindens sus hörs. Ja, och så ljudet från en ettrig motorsåg förstås.

Tack för denna gång, Mjölbergsåsen. 

Ha en fortsatt fin helg!

Ovanpå och under

Dagarna i den ljuvliga sommarvärmen, lagom i temperatur tycker jag, har jag njutit på balkongen. Läst, virkat rutor och ätit säsongens första vattenmelon. Boken Allt blir bra av Carolina Setterwall, kan jag rekommendera. Lånade den i farten när jag var på bibblan i ett annat ärende och när jag började läsa upptäckte jag att den hade jag läst förut. Ändå läste jag om den och det är ju ett bra betyg, eller hur?

Inte mycket har jag fixat på balkongen än. Men under bordet står en korg med vita minipenséer som efter ha genomlevt en tynande tillvaro äntligen tagit fart. Pelargonkrukorna har kommit ut och hoppas nu att det inte blir snö som jag hörde att vädret kunde slå om till under veckan. Det gäller att kasta ett öga på termometern innan man går och lägger sig.

Ni vet det där jag väntar på? Jag väntar fortfarande...

Önskar er alla en fin vecka.

Doftpelargonens storhetstid

Jag har en doftpelargon som växt sig stor. Efter mycket övervägande har jag bestämt att den haft sin storhetstid.

 

När man tar på bladen doftar de som när morfar Viktor stod vid sitt staffli och målade, terpentin och oljefärg. En god och nostalgisk doft för mig.

 

Men ni ser ju, gles och ful upptill och knappt ingen jord kvar i krukan så... knips, knips.

 

 

En gren behöll jag lång och satte i en flaska ovanpå skåpet.

 

Några skott sparade jag och satte i vatten. Där får de bo tills de får rötter. Först då planterar jag dem i jord. Resten slängde jag.

 

Snipp, snapp, snut. Så var den yviga doftpelargonens saga slut. Ha det gott!

Prinsessa av Lugn och Ro

 Här ligger jag och funderar över tillvaron.

Jag fyller år idag. Åtta! Inte klokt. Jag har avsagt mig all uppvaktning. Ändå sjöng matte Ja må hon leva för mig i morse. Och så satte hon födelsedagsflaggan vid min matskål. Pinsamt.

Har bestämt att jag ska fira i lugn och ro... på okänd ort. Där kanske...

Japp. Här under mattes säng får jag vara ifred för alla eventuella gratulanter och kan fundera vidare över livets alla vindlingar.

Jag bestämmer själv för jag är prinsessa av Lugn och Ro.

Mjau.

Tillvänjning

Älskar de första spröda knopparna på mina övervintrade pelargoner. Ser ni katthåren på knoppen?

Nu har jag låtit dem få komma ut en stund varje dag för att vänja sig. Men ännu är det alldeles för kallt på nätterna, ja på dagarna också, för att de skulle få stanna kvar därute. Jag har inte ens städat balkongen ännu. Så sen har jag aldrig varit med städningen men jag vill ju inte frysa ihjäl. Hoppas det slutar blåsa isvindar och blir lite varmare nu. Men jag bävar för att sommaren ska bli lika gräsligt varm som 2018... som det spås. Hoppas siarna har väldigt mycket fel!

Ännu väntar jag. Men jag måste få förklara att jag inte väntar på nåt sjukbesked! Jag väntar på ett roligt besked. Slut på meddelandet.

Glad helg alla vänner!

Medan jag väntar...

Har letat fram virkningen av mormorsrutor igen. Den har legat nere, förresten kom den inte riktigt igång då när jag köpte garnet. Meningen är att det så småningom ska bli en filt att sova middag under.

Medan jag väntar på det ännu onämnbara, måste jag ha nåt för händer. Kan ju inte bara sitta här och rulla tummarna. 

Ett torn av mormorsrutor har det blivit. Ändå bara en liten del av de som behövs. Så jag virkar på. 

Att vänta är en av mina sämsta egenskaper.

Kram!

Kanske?

Just den här helgen har jag mycket för mig. Och det är tur det. För en händelse jag väntat på så länge kanske äntligen kommer att hända. Berättar mer framöver.

Glad Valborg vill jag önska er alla!

Med smak av grönt

 Äntligen kom jag mig för att så gula ärter. En dryg vecka senare börjar de bli ätklara. 

Jag har en sax redo och har redan börjat tulla på dem och strö på allt jag äter.

Men godast är att klippa några skott direkt på en hårdbrödmacka med enbart smör. Hjälp så gott. Inget smakar så grönt som ärtskott! Liksom mackan med kokt kall potatis, som jag bloggat om tidigare, föredrar jag dem rena, det vill säga utan extra tillbehör. Bara smör.

Nu ska jag så en ny skål ärter. Det gäller att hålla en tillväxt på gång. Och ha det grönt inne när somliga har fått vitt ute. Men ner med det som ska ner... nu innan sköna maj kommer.

Önskar er fina och gröna dagar.

Boktips!

Måste bara tipsa om Äkta kärlekar, en bok jag läste ut på två dagar. En fantastisk kärlekshistoria, eller... egentligen två.

Tänk er att er livs kärlek försvinner i en helikopterolycka på er första bröllopsdag. Efter flera år av förkrossande sorg återfår ni tron på livet genom en ny kärlek och äntligen kan känna lycka igen. Bröllop planeras... då ringer telefonen och det är den försvunne mannen som räddats efter flera år på en klippa i havet.

Ja, ni fattar. Ni tvingas välja. Vilken mardröm...

Äkta kärlekar skrevs av Tailor Jenkins Reid redan 2016 men utkom på svenska i år. På väg att bli film, eller kanske redan är? Inte ett dugg konstigt. Lycklig den som har den oläst.

Ny vecka, nya möjligheter. Kram på er!

Jag hade glömt

Ser ni vad som ligger där på bänken? Just det. En kokt potatis.

Hade glömt hur gott det är att skiva kall kokt potatis som pålägg på en knäckemacka. Några saltkorn och, om man har, ett par kvistar färsk timjan. Inget mer behövs. Suck, så himla gott.

Nu har jag börjat lägga i en extra potatis när jag kokar. Och njuter av det godaste vardagspålägget som finns.

Varsågod, ifall ni aldrig provat.

Att göra en björkriskrans

När jag gick min promenad igår så fick jag syn på hängbjörkar med grenar nästan ända ner till marken.  Att bara gå förbi dem var ju synd. Genast tänkte jag krans. Så jag norpade några kvistar... i smyg.

När jag kom hem la jag dem i vatten i badkaret. Då blir ännu smidigare att böja. Våren är ju den rätta tiden att göra kransar i björkris eftersom hängena nu har blivit spänstiga och fulla med liv igen efter vintern.

När jag kommit så här långt kom jag på att jag skulle fota förloppet. Jag har alltså ingen stomme utan den längsta kvisten fick ihopvirad bli stommen och storleken jag ville ha på kransen. Sen är det bara att sticka in en kvist i taget och fortsätta vira runt stommen. Snyggast blir om man virar alla åt samma håll. Jag använder alltså ingen ståltråd utan tråcklar in kvistarna i varandra. Här kan du se mer detaljerat. Det är hursomhelst ett roligt pyssel.

Att det spretar lite gör den bara finare tycker jag. Just den här får bli present till en födelsedagsflicka som fyller år i morgon. Kanske får den en bit leksandsband också. Kanske inte. Det får morgondagen bestämma.

Äntligen har våren kommit. Hoppas den stannar ett tag nu. Ha det gott!

Violino, Mårbackor och Iris

Titta på min Violino... hur hon sträcker sig mot ljuset! Jag tog inga förebilder på de pelargonstackare som kom tillbaka efter vintervilan i dotter Lisas källare. Då hade de minsann inte mycket till liv och varje år blir jag överraskad över att de orkar sätta fart efter min hårda beskärning.

Violinon är inne på sin fjärde säsong och jag tycker mycket om henne. Men jag gillar också mina  Mårbackor...

Gamla trotjänare, som trängs i köksfönstret. Alla utom de två minsta, som är nya skott, ska flytta ut på balkongen sen. I år har jag inte knipsat bort de första knopparna utan har släppt lös växten att sköta blomningen själv. Så nu blommar Mårbackorna också, om än bara med små blommor.

En annan som tycker om när det är trångt...

... är Iris. Hon är gärna med varje gång jag sätter mig vid datorn. Hon lägger sig alltid framför tangentbordet, aldrig ovanpå som tur är. Jag får sträcka mig över henne när jag ska skriva för flyttar sig, det gör hon inte.

Hon tittar uppfordrande på mig med sina blå och undrar när det är dags att hon ska få ett eget inlägg igen. Jag lovar och undrar nyfiket vad hon har att blogga om?

Tänk att det är fredag igen. God helg!

Just idag såg jag dem

Det finns saker jag tycker mer om i mitt hem än andra. Som de spröda tunna näsorna av lönn, nu nästan genomskinliga, som målade med akvarellfärg på papper. Den gröna ursprungsfärgen är borta sen länge.

Jag trädde upp dem på sytråd för många år sen och de hänger framför draperiet in till sovrummet sen dess. De vajar lojt när jag går förbi och att inte Iris bryr sig är en gåta. 

Somliga saker blir så vardagliga att man knappt lägger märke till dem. Just idag fastnade blicken på dem och jag förundras över att de fortfarande hänger kvar där. Och är hela. 

Det vardagliga lilla. Som inte kostar nånting men ändå ger glädje. Lojt vajande, i öppningen in till mitt sovrum.