Måndag, sommarlovet är slut och skolan börjar. Vardag för de flesta. Här har solen just kommit fram från molnen och marken är våt efter nattens regn. Det ligger förväntan i luften. Vem kommer inte ihåg spänningen efter sommarlovet, att leta fram skolväskan, stoppa ner hopprep och bollar, kanske bokmärkesasken också, sätta upp det sommarutväxta håret i hästsvans för första gången, äntligen få visa den nya tröjan, träffa fröken och kamraterna... kanske det kommer någon ny?
Men för många av oss var skolstarten en ren plåga. Skulle man få vara med? Mobbarna var också tillbaka. Kanske den urväxta ärvda tröjan måste duga ett år till? Och matten som man aldrig fattade, engelska glosorna som var så svåra, för att inte tala om gymnastiken...
Nu hade jag turen, eller vad man nu kallar det, att inte bli mobbad och att inte behöva ärva tröjorna. Jag längtade till skolan började. Men ändå fanns en liten räddklump i magen den här första skoldagen efter sommarlovet. Skulle man duga?
Och så är det hela livet. Duger jag? Klara jag det? Kanske skulle jag istället...? Med åren kommer insikten att man visst duger... precis som man är. Det är bara det att man måste komma på det helt själv. Lära sig tycka om sig. Bortse från alla fel och brister, som ju alla dras med. Som man trodde man var ensam om. Men mellan sju och sjuttio är vägen lång.
Åh, vad jag önskar att alla fick gå till skolan denna dag med ett pirr av förväntan i magen istället för en räddklump. Åh, om jag kunde trolla...
Nu skiner solen och himlen är blå. Trädens blad i parken utanför är fortfarande gröna. Rönnbären glöder.
Det är livet liksom.
9 kommentarer:
Ja du, livets skola som kan vara både magpirrande nyfiket härligt och oförståeligt grymt och hårt.
Tänkte precis som du på alla barn som idag ska till skolan. Tänkte på "mina" barn som idag traskar iväg till skolan där jag under två års tid jobbade som lärarassistent. Jag tackade nej till fortsatt tjänst där eftersom det var tänkt att jag skulle börja på en helt ny tjänst, på en ny skola, på en helt ny enhet.....men de byråkratiska kvarnarna mal långsamt och min tjänst är inte klar trots att allt kör igång idag. Det går ingen nöd på mig, men konstigt känns det att inte vara på plats så här på den första dagen.
Min egen skolgång var varken kantad av förväntansfullt magpirr eller ångest. Den liksom bara var. Skolan var emellanåt min trygghet i en annars så kaotisk värld, men jag kände alltid ett utanförskap och var mer av en iakttagare än en deltagare. Jag var inte den som syntes och hördes speciellt ofta. Som vuxen har jag förstått att det berodde på allt jag dolde, allt jag inte kunde, eller ville berätta.
Ha en fin dag!
Kram Birgitta
Så fint och tänkvärt du skriver.
Ja, det är nog ganska blandade känslor en första skoldag efter sommarlovet. Jag minns knappt hur det var egentligen, eller så har jag stoppat undan det långt ner i gömmorna.Vad jag däremot kan känna är ju känslan man som lärare hade när sommarlovet
var slut, eftersom det blev min yrkesbana i så många år. Känslan när renfanan började blomma, då visste man att snart var det dags att börja tänka på arbetet och alla dess förberedelser. Ändå for saker runt i huvudet både under lov och arbetstid, jämt och ständigt. Blandade känslor av förväntan och lite vemod, över att ledigheten var slut. Mest var det nog ändå förväntan över att möta nya förväntansfulla elever, först som oskrivna
blad, som sedan alltmera tog sin plats, eller inte - det visade sej och många som jag "adopterat" som mina, och som behövde lite extra stöd och
hjälp.
Du satte igång många tankar här!
Ja, nu önskar vi oss många sköna, ljumma höstdagar framöver!
Kramar
Lisa
Usch ja, det är nog många som bävar för den här dagen att börja skolan igen.
Visst önskar man att man kunde trolla.
Kram Carin
Ja, så fint det hade varit om alla fått vara så förväntansfulla. Tyvärr är det samma sak för många vuxna, återvända till ett jobb där man är utanför gemenskapen, kanske rentav lite mobbad. Människor är verkligen elaka!
Så fint och tänkvärt du skriver!
Ja, tänk om alla fick rusa till skolan idag med glädjefyllda "hoppsansa-steg"...
Kram
Annica
Fy ja, det är nog många olika känslor som far runt om i huvudet på skolbarnen i dessa dagar... För många är de ångest med skolan, och för andra kan det vara räddningen, att komma hemifrån... Nej, visst önskar man att alla skulle slippa räddklumpen i magen... I den bästa av världar...♥
Kram!
Gunilla
Javisst minns man skoltiden :)
Vi hade turen att gå till en liten skola .. men visst fanns 'retstickor' där också!
Ändå minns man inte av mobbning direkt, kanske allt gick bra!
Oändligt länge sedan .. nu är barnbarnen i 'småskoleåldern' OCH vilken skillnad! Får bara önska dem allt gott :)
Önskar dig också trevliga skrivstunder och en skön begynnande höst!
Kram Vivan
Så fint skrivet och reflekterat. Jag mådde rätt bra i skolan men visst fanns den där, känslan av att duga och passa in. Den finns ännu faktiskt eller tyvärr. Kraaaam Pia
Hej Eva Mari!
Vilken mysig blogg du har! Inlägget om loppisen i Dala-Floda får mig att tänka i banorna om att kanske ta en liten semesterresa till Dalarna nästa sommar!
Önskar dig en mysig höst!
Terese
Skicka en kommentar