Balkonghäng

Vilar lite. I lugn och ro... ända tills nu.

Meeen... Varför ska hon nödvändigtvis fota och hålla på? Suck!

 

Sluta!

 

 

Gå iväg och fota lite blommor istället.

Mjau.

Första kantarellmackan, liten ulltröja och Åsby Trädgård

Inget går upp mot årets första kantarellmacka! Jag hittade ett gäng gulingar till slut och smörstekta med färsk timjan är de en smakmässig upplevelse. Gillar svamp men behöver inga mängder. Tycker bäst om att torka dem för att kunna smula ner i grytorna under vintern. Så fler vändor i skogen blir det framöver.

Måste visa lilla ulltröjan jag stickade i maj under min babystickperiod. Den blev så gullig. Storlek ett år stickade jag denna gång. Undrar vem som kommer att bo i den? Lägger den i högen på vänt.

Först nu har jag sytt i knapparna. Nu får det räcka med småplagg. Har börjat på ett annat projekt där man använder strumpstickor. Mer om det längre fram.

Sist men inte minst måste jag visa en så vacker petunia. Prickig! Har ni sett? Den fanns vid entrén till Åsby Trädgård, Hallstahammar, dit jag följde med döttrarna i måndags. Smakfull kombination med någon slags spretväxt... så fint. Jag köpte fyra krukväxter och kunde strosa runt, ingen trängsel, och de som var där tog hänsyn. Vi åt världens godaste räkmacka, den är pricken över i när man gått runt bland blommor och blad ett tag. Jodå, där finns kläder, porslin och inredningsprylar också. Och dessutom, i en byggnad bredvid, närproducerat kött och vilt. Det blev en heldag men inga bilder... utom på den prickiga petunian. Åsby Trädgård, så värt ett besök.

I morgon... första augusti. Det mina vänner, är också en sommarmånad. Den ska vi ta vara på!

Midsommartid

Igår, innan regnet som skulle komma men som uteblev, plockade jag hastigt de blommor jag hittade på nära håll. Allt är inte riktigt utslaget men fint ändå. Mjölkört, rölleka, käringtand, vitmåra, prästkrage, en kvist av något slag och lite olika gräs.

I år blev det en yvig bukett, mitt slagbord behövde det. Jag är så glad att jag hittade just det här på auktion i våras. Minns ni min tvekan i början?

Hur kunde jag först tycka att det var för stort? Det är perfekt. Under den vita färgen ser jag originalfärgen skymta. Kanske jag en dag försiktigt börjar skrapa fram den. Men det är ett mastodontarbete... jag vet för jag har gjort det ett par gånger förut, men då med betydligt mindre föremål. Ett vinterprojekt kanske? Hm.

Hoppas ni får en härlig midsommarhelg. Jag ska ut på landet och lufta mig, umgås försiktigt och förstås... på armlängds avstånd.

Glad midsommar på er alla vänner!

Oförtjänt avskydda...

Visst är de vackra när de blommar? De har så många goda sidor. Insekter och bin älskar dess nektar och pollen. Maskrosen borde vara älskad också av oss i stället för avskydd.

De gula solarna kan man göra vin på, bladen är c-vitaminrika och kan användas i sallader i stället för ruccola, i alla fall de spädaste bladen. Växten ingår i en massa naturläkemedel.

De flesta sliter ihjäl sig för att försöka utrota den. Jag har själv svurit ve och förbannelse över den långa pålroten som är näst intill omöjligt att få upp. För i den egna gräsmattan platsar den inte! Vi borde tänka om. Den är ju en del av den biologiska mångfalden. Jag kom att tänka på Carl-Antons somriga maskrosvisa...

Jag lät alla mina maskrosor finnas
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset när sommarn är slut.

För hela året drömde jag

om vår korta sommar drömde jag
Och äntligen kom den
och jag fick rå om den
 
Då gömde jag
små sommarminnen gömde jag
Maskros som tändes

i solen som brändes
Gömde jag
...

Men det är klart att jag kan tycka allt det här. Jag har ju ingen gräsmatta längre. Men om jag hade en skulle de banne mig få finnas kvar! Fram för maskrosens upprättelse!

Fattar ni att den är första juni idag? Inte jag. Nu är sommaren här!

Bakom gardinen

Förra året köpte jag en liten hibiskus med vaniljgula blommor. Mitt mål med detta inköp var att jag framför mig såg ett stor ståtligt hibiskusträd. Ja, om tio år eller så.

I våras när jag planterade om den föll den isär i tre delar, alla med varsin rotklump. Jag hade trott det var en planta. Haha, nu såg jag tre ståtliga träd framför mig! De fick varsin kruka men såg lite stackars ut så jag satte dem bakom gardinen i vänta på tillväxt. De har inte växt särskilt mycket alls, jag läste att de var behandlade med nånting som skulle hindra tillväxten och att det skulle ta tid att det försvann. 

Hursomhelst... alla tre har fått knoppar och när den första blomman slog ut petade jag fram den från platsen bakom gardinen. Man ska ju inte vrida på dem heller... herregud vilket fjäskande de fodrar! Men blomman som slog ut har en mycket kraftigare gul färg än den ursprungliga. Och en av de andra tror jag får en röd blomma. De ändrar tydligen färg också. Inte mig emot. I hibiskusvärlden kan tydligen mycket hända. Undrar hur de ser ut om tio år? Nån som har en stor?

Idag har jag fått en leverans pyssel till balkongen. Bara det blir lite varmare ska här pysslas!

Ha det så fint det går.

Under tiden...

Visst känns det konstigt att vara begränsad i vardagslivet? Nu märker man hur viktig frihet är. Jag är ju en hemmamänniska och trivs med det. Ändå känns det märkligt att inte naturligt kunna umgås med andra. Och ändå... vår inskränkta frihet är väl inte någonting mot de konsekvenser viruset fått i förlängningen för samhället, landet, världen. Det här kanske lär oss att inte ta allt för givet? Jag tror nämligen att allt inte är av ondo.

Jag märker att jag ser promenaden runt sjön med andra ögon. De likasinnade man möter hejar glatt. Det här kanske ändå för oss närmare varandra?  

Idag tror jag det är dags för cykelpremiären.

Ha det gott medan vi väntar på bättre tider.

Jag skissar och drömmer om årets balkong

Men tror ni inte att jag fick lust! Den tråkiga onsdagen blev till slut rolig när jag tog fram min anteckningsbok där jag skriver ner tankar och idéer om balkonglivet.

Jag har fört trädgårdsbok sedan 2005 när jag flyttade till ett torp med åkermark runt om och noll trädgård. Så roligt att bläddra tillbaka i och se hur trädgården växte fram genom åren. Nu är jag i slutet på bok nummer två och nästa år måste jag nog köpa en ny. Rekommenderar alla att skriva ner tankar, drömmar och inköp och sen göra en utvärdering när säsongen är slut. Och vad man ska komma ihåg till nästa år.

Det som står med stora bokstäver i min bok är pensépelargon...

... och vit verbena. Förra årets mest uthålligaste växter som båda blommade långt in i oktober. Så tacksamma och givna och såklart inritade i årets skiss. Så blir det som förra året mest olikfärgade pelargoner, de gamla övervintrade har sina givna platser. Tänker också på vita svartögat som jag hade 2015...

... eller rosaröda lejongapsrankan som 2017 slängde sig ända ner till grannen under, båda klättrare som trivdes utmärkt på balkongen.

Det är roligt att planera inför sommaren. Och så blir jag inte så vimsig när jag står bland alla lockande växter där i handelsträdgården, åtminstone mindre vimsig. Sen vet jag ju att det slinker med några plantor som inte är planerade... jag är ju bara människa!

Nu nosar jag på pelargonerna som tacksamt växer så det knakar och längtar efter våren lika mycket som jag.

Ha en fin helg.

Måndagsnöjd

Det måste vara nåt fel på mig. Jag har alltid gillat måndagar. Det blir ordning igen. En ny vecka med nya möjligheter och val. Bäst är att bara ha ett par saker inbokade per vecka. Tycker om tomma dagar där jag bara är. Jag är nöjd att ha det så. Precis som lergubben känner jag mig oftast. Nöjd.

Den pyttelilla gubben är ett loppisfynd för ett par år sen. När jag ser hans lite uppblåsta nöjdhet blir jag glad.

Önskar er alla en fin måndag och ny vecka.

Just det...
Iris hälsar och tackar för uppmärksamheten över hennes hemma-hos-reportage. Hon har nu tankar på att starta upp en egen blogg. Hej och hå... Jag har fullt upp med att försöka förvilla henne. Inte lätt att bo tillsammans med en prinsessa som fått nåt i huvudet.

Stilsäker?

Jag har tänkt på det där med stil ända sen jag fick en kommentar om att jag var stilsäker. Va, jag? Har jag egentligen nån stil alls? Jag blandar hejvilt allt jag äger... det mesta har jag haft hur länge som helst. Däremot flyttar jag gärna runt mina saker, ibland får de stå parkerade i ett skåp länge... för att sen komma fram ett tag igen på en annan plats. Då känns de närapå nya. Sällan köper jag nytt. Att vara stilsäker, är det samma sak som att trivas med sina saker? Att älska dem?

Kanske det är att visa att man älskar dem? Att försöka förmedla just det. Det kan jag hålla med om att jag försöker. Enkelhet och naturlighet är mina ledord, sparsmakat och hellre lite än för mycket av något. Om det är att vara stilsäker... så är jag det.

Hursomhelst blev jag jätteglad över kommentaren. Och över alla andra så himla gulliga kommentarer jag får. Tack.

Hur definierar ni stilsäker?

Ha en god dag alla finingar därute!

Orange tulpaner och det där med tiden

Förr var det alltid tulpaner i den rosa kalla färgskalan som gällde. Eller vita. Nu dras jag mer åt de orange som har flikiga kronblad.

I min fina julklappskanna står nu andra buketten i samma färg.

Lördag redan. Tiden går så fort nuförtiden. Idag är det kalas hos dotter Anna som fyllt år i veckan. Varje gång häpnar jag över att döttrarna mina blir så gamla. Alltså, de är inte gamla, de fyller bara så många år. Hur går det till? Snart kommer de ikapp sin mamma, hihi!

Ha en trevlig helg!

Att vara biten

Jag har så lätt att nörda in mig i vissa saker. När något intresserar mig så blir jag snabbt biten. Just nu läser jag om alla Åke Edwardsons böcker om den inte alltid så sympatiske kriminalkommisarien Erik Winter. Det finns tolv skrivna och jag är nu inne i den nionde. På raken! Har försökt stoppa in en annan bok emellan men längtar bara efter Erik Winter. Inte direkt efter hans ofta komplicerade och ruskiga fall, nej jag gillar hur Åke Edwardson beskriver människan Erik Winter, hans tankar och hans vardag, förhållandet till arbetskamrater och familj. Och som ni ser, han följer med mig till och med under frukosten. Snacka om att ha blivit biten. Att läsa om tolv böcker man tidigare läst låter väl väl nördigt?

Den första heter Dans med en ängel och skrevs 1997. Ifall ni vill veta.

Har ni lika lätt att bli biten som jag?

Att bejaka sitt skapande

Efter att min femte roman Harriet och Olle blivit klar och utgiven, har det känts tomt och ganska fattigt i min skaparsjäl. Först ganska skönt, lite segersötmigt faktiskt, men när jag hunnit ifatt veckorna av den försummelse skrivandet bidragit till så börjar jag tänka igen.

Innan jag gick och la mig i går kväll skrev jag ner några ord jag hade i huvudet. Som legat där och bara väntat. För just då var det viktigt att skriva ner känslorna och tankarna. Jag borde bejaka min poetiska ådra mer. För min egen skull. Inte för andras. I morse läste jag det skrivna. Nu bjuder jag på det oredigerat nakna...

För mina ögon
du

långt ifrån mig
nu

Du kom
med stegen, leendet, kärleken

jag gick
med tårarna, sorgen, saknaden

För mina ögon
nu 

alltid du

Så... bejaka ditt inre i vilken form det än finns där. Önskar er en fin helg.

Ett oskrivet blad ligger framför oss!

Med de spröda stjälkarna av den sista multiflorahyacinten vill jag tacka detta året på dess sista dag. I morgon går vi in i ett nytt decennium, tio nya år av oskrivna blad. 2020. Det låter så rekorderligt på nåt sätt. Tjugotalet. Vi har pratat om tjugotalet förr. Det glada... hoppiga, jitterbuggiga. Hoppas det här också blir glatt... men mer stabilt.

På nyårsdagen för fem år sedan fick jag nycklarna till min lägenhet här på Bergmästaregatan. Så lycklig jag var att just jag fick den bland så många sökande. Tänk att det redan har gått fem år! Jag trivs så bra här under takåsen med fin utsikt åt alla håll, främst över Läroverksparken vars årsskiftningar jag kan följa på bästa parkett genom vardagsrummets hörnfönster.

Idag njuter jag av de sista skälvande timmarna av 2019 och ser fram mot det nya tjugotalet. Men som så mycket annat, det blir vad vi gör det till... var och en av oss. För egen del bestämmer jag mig för att det blir det bästa året nånsin! Visst sa jag något om ett oskrivet blad?

Tack för det gamla året och Gott Nytt År till er alla!

Identitet

 Jag tänker mycket på det där med identitet. Och speciellt vad man vill förknippas med.

När jag tog fram min gamla kopparkaffepanna så slog det mig, precis som den är jag. Lagom medfaren och lite tillbucklad, lätt att hälla ur, oputsad... men som fortfarande håller glöggen varm. För det är som glöggkanna jag använder den. Och precis som knoppen på locket känner jag mig, lite tillknölad av åren men fortfarande har jag greppet i behåll. Jag har erfarenhet, jag har förmåga att överse med en massa saker som slukar energi och jag kan bestämma helt själv hur min dag ska bli. 

För flera år se slutade jag putsa mina kopparprylar. De är vackrast med patina. Inte vill jag ha dem blänkande, nej patinan som åren ger är vackrast tycker jag. Därför vill jag gärna identifiera mig med mormors mors gamla kaffepanna. Vi har patina. Och tänk vad vi har varit med om, både den och jag!

En god tredje advent önskar jag er.

Den här tiden

Inte bara björnar och igelkottar, jag tror katter också går i ide under vintern?

Fredag. Jag har skickat ut mitt manus till testläsarna och har ont i magen. Tänk om de inte gillar det? Den här tiden är den värsta, så jobbigt att inte veta, att tvivla, jag närapå ångrar att jag skrev det.

Jag tror jag går i ide jag också! Ni andra kan ha en fin helg.

Varför krångla till det?

Igår firade jag att jag skrivit mer än hälften på Harriet och Olle, min nya roman. Hurra vad det har gått undan! Bjöd mig själv på en Budapest, den största jag sett och den närapå godaste jag ätit. Och vid speciella tillfällen som det här så högtidsdrack jag kaffet ur Mon Ami. Det blir ännu festligare då.

 

Jag har bestämt mig för att ge boken namnet Harriet och Olle. Det har varit arbetsnamnet hela tiden. Som ni ser har jag haft en rad andra namn på lut. Inget har varit riktigt på pricken, så varför krångla till det? Harriet och Olle får det bli. 

Nu ska vi äta söndagsfrukost, Iris och jag. Hon är nämligen en central figur, om inte i boken så i alla fall under processen. Sen ger vi oss på kapitel 37, hej och hå!

Ha en fin dag ni också!

Livet liksom

Måndag, sommarlovet är slut och skolan börjar. Vardag för de flesta. Här har solen just kommit fram från molnen och marken är våt efter nattens regn. Det ligger förväntan i luften. Vem kommer inte ihåg spänningen efter sommarlovet, att leta fram skolväskan, stoppa ner hopprep och bollar, kanske bokmärkesasken också, sätta upp det sommarutväxta håret i hästsvans för första gången, äntligen få visa den nya tröjan, träffa fröken och kamraterna... kanske det kommer någon ny?

Men för många av oss var skolstarten en ren plåga. Skulle man få vara med? Mobbarna var också tillbaka. Kanske den urväxta ärvda tröjan måste duga ett år till? Och matten som man aldrig fattade, engelska glosorna som var så svåra, för att inte tala om gymnastiken...

Nu hade jag turen, eller vad man nu kallar det, att inte bli mobbad och att inte behöva ärva tröjorna. Jag längtade till skolan började. Men ändå fanns en liten räddklump i magen den här första skoldagen efter sommarlovet. Skulle man duga?

Och så är det hela livet. Duger jag? Klara jag det? Kanske skulle jag istället...? Med åren kommer insikten att man visst duger... precis som man är. Det är bara det att man måste komma på det helt själv. Lära sig tycka om sig. Bortse från alla fel och brister, som ju alla dras med. Som man trodde man var ensam om. Men mellan sju och sjuttio är vägen lång.

Åh, vad jag önskar att alla fick gå till skolan denna dag med ett pirr av förväntan i magen istället för en räddklump. Åh, om jag kunde trolla...

Nu skiner solen och himlen är blå. Trädens blad i parken utanför är fortfarande gröna. Rönnbären glöder.

Det är livet liksom.

Trädgårdsprojektet färdigt

Snudd på att jag glömde ta en bild under arbetets gång. Men här pågår utförandet av Marika och Peters trädgård... ett roligt uppdrag jag fick för drygt en vecka sedan. Nu är skissförslaget klart och eftersom jag jobbar enbart på dator så skickades en pdf-fil över till dem som de själva får skriva ut. Nu håller jag tummarna att förslaget faller i, hihi, god jord!

Jag har fotat delar av pdf:en direkt från skärmen så resultatet är därefter. Oskarpt... men ni får i alla fall en hum om hur jag jobbar fram förslagen.

Jag vet att några av er ville se det färdiga förslaget men mer än såhär visar jag inte. Det är ju Marika och Peter som ska läsa och begrunda.

Jag ritar, lägger in inspirationsbilder, och har bilder och information om alla föreslagna växter. Då blir det lättare för uppdragsgivaren att förstå mina tankar. I detta fallet blev det hela 14 sidor, trädgården är stor! Jag är noga med att påpeka att det är ett förslag att bli inspirerad av de får, och om sedan någon del av trädgården kommer att bli som på skisserna så har jag lyckats. Detta är mitt sjätte trädgårdsförslag och jag tycket det är jätteroligt!

Nu ska jag städa och gå och handla, katthårstussarna rullar och kylskåpet gapar tomt. För när jag tycker något är roligt blir jag helt uppslukad och vill inte göra något annat än att jobba med just det.

Må gott och ha en fin dag.

Vardagsglädje

Farmor Selma, som jag ser mig likna

Jag tycker om min vardag. Känner alltid tacksamhet när jag vaknar och har en ny dag framför mig. Bäst är det om den är alldeles blank, tom på åtaganden. Inget planerat, jag kan fylla den med vad jag vill. För den skull är jag ingen eremit... mer en ensamvarg. Jag är nöjd med mitt liv. Kanske förmätet att skriva det. Och olycksfullt! Tänk om... Men jag lever här och nu, de flesta i min omgivning mår bra, livet rullar på, vad kan man mer begära? Visst har jag önskemål och längtor. Alla drömmar har jag inte fått uppleva. Men jag är nöjd. Vardagsnöjd.

Tro inte att mitt liv varit okomplicerat. Nejdå, det har varit fyllt av både det ena och det andra. Men vem har sagt att livet är en raksträcka? Av all ledsamhet, sorg och förkrosselse blir man lite starkare. Inte för att man tror det när man är insnärjd mitt i det tunga. Men tiden läker såren. Inte alla, men de flesta. En dag så ser man solstrimmorna igen. Och gradvis kan man hitta tillbaka till glädjen, till och med känna tacksamhet igen.

Jag är en obotlig optimist som tror alla om gott. Naivt kanske. Men så är min läggning. Jag vill att alla ska vara snälla mot varandra. Kunna överse med de brister som ju alla har, inte minst jag. Att bli klarsynt kommer med åldern, det är skönt att kunna överse med den egna ofullkomligheten, både den kroppsliga och själsliga. Jag är 73 och nöjd med det jag har. Visst ville jag också ha tio kilo mindre att bära på, vara några år yngre, vinna en miljon på lotto... ja ni vet. Men det är inte det viktiga i min vardag. Jag vill ha sol, regn, lagom värme, en bra bok... en kopp kaffe. Och en budapestbakelse ibland.

Lätt för henne att säga som är frisk, tänker säkert några. Ja, jag är frisk och så tacksam för det. Det finns så många sjukdomar... krig, svält och fasor. Orättvisor och vidrigheter. Men ingen kan bära alla hemskheter på sina axlar. Jag försöker göra mitt lilla i det stora. För miljön, för klimatet, för framtiden. För vår Jord.

Det här blev ett långt inlägg. Jag skulle bara skriva att jag gillar min vardag. Tänk hur det kan bli! Nu brygger jag mig en kopp starkt kaffe.

Ha en fin vecka.

Det kliar i fingrarna

Solen skiner, det är 12 grader ute och det börjar klia i fingrarna. Vem blir inte sugen att planera lite för den kommande balkongsommaren? Jag tar fram min trädgårdsbok som jag antecknar i under åren. Vad som är bra men framförallt det som varit mindre bra. Under hösten gör jag en utvärdering och skriver upp sånt jag ska tänka på till nästa år.

Ser att jag skrivit många vita verbenor, maffig pelargonbalkong och vit spetsgardin som insynsskydd! Så tänkte jag i höstas och jag tror jag håller mig till den tanken. Sen vet jag ju att det tillkommer ett och annat men basen blir vita verbenor tillsammans med rosa och röda pelargoner. Den befintliga klematisen Summer Snow hoppas jag klarat sin tredje vinter. Näringspinnar i alla krukor? har jag också skrivit och ringat in. Nån som har erfarenhet av dem? Jag har alltid gödslat via vattenkannan men tänkte att det skulle skönt att slippa.

Hur som helst så ska jag inte ha så många krukor att vattna som förra året, nej, i år blir det sparsmakat. Jag kunde inte låta bli att börja skissa lite...

... älskar att fundera och planera. Om det sen blir precis så... det är en annan sak. Det är själva resan mot målet som är så lockande. En sak är jag på det klara med. Jag ska inte så ett endaste frö! Sa jag inte att i år ska jag ha en enklare och mer sparsmakad balkong?

Åh, vad jag längtar...

Kul att höra vilka olika frukostvanor vi har. Men alla verkar vi gilla dagens viktigaste måltid.

Ha en fin dag!