Fler lokor...

 

Äsch, jag fortsätter väl på temat lokor medan jag håller på. En av sommarens roligheter med döttrarna...

 ... var en dag i Livia & Leran keramikverkstad! Dotter Åsa har gått kurs hos Livia och hade möjlighet att hyra in oss alla fyra en förmiddag. Hur kul som helst! Jag gjorde tallrikar i stengods.

Det är rena meditationen att syssla med lera. Som synes, Lisa är helt uppslukad.

 Likaså Anna och Åsa vid drejskivan.

Nu är mina sex tallrikar brända och klara. Alla olika stora, skeva, lite råa och... busiga liksom. Men jag som tycker om det operfekta gillar dem.

Imorgon ska de bli ordentligt invigda av bästa väninnan med make. Hoppas de tycker maten smakar extra gott... 

Härligt var det att återigen känna på leran. Somliga av er vet kanske att jag har ägnat mig åt keramik under tidigare delar av mitt liv. Och jag har älskat det. Men jag inser tydligt, speciellt efter den här dagen, att mina fingrar och händer inte vill vara med längre. Min keramikkarriär är över. Men roligt har jag haft medan den pågick!

Kul att ni också blev glada åt min tapet i förra inlägget. Tack!

Ta hand om er och ha en trevlig första septemberhelg.

Jag blir glad när jag ser den

Minns ni tapetrullen jag köpte bara så där? Nu är det tapetserat och klart. 

  Gången mellan vardagsrum och kök blev så fräsch och ljus. Väl värd arbetet.

 Hyllan är uppsatt på samma plats igen.

Jag är ju svag för torkade fröställningar av olika slag. Framförallt av lokor. Då förstår man nog varför jag förälskade mig just i detta mönster. Jag blir glad när jag ser den.

I morgon börjar september. Jag som gillar hösten säger välkommen! 

Ps. Tapeten heter Nora och kommer från Boråstapeter.

Pelargon som snittblomma

Man glömmer så lätt att pelargoner också är en utmärkt snittblomma. Håller i vas nästan hur länge som helst!

Och vackra är de. Om man tittar efter. Pelargoner hamnar lätt lite i skymundan. Jag har alltid gillat dem men det är först nu, efter en sommar där de blommar oupphörligt på min balkong, som jag verkligen ser dem. Eftersom jag har så många kan jag unna mig att bryta en och annan kvist. Doftar gott gör de också.

Så skönt med lite svalare väder... tycker jag. Hoppas landet har fått lagom med regn nu. Kram på er!

Årets gräskrona

Nu är gräskronan klar och sitter på plats. Nu är det sommar på riktigt!

Plockade olika sorters gräs och blandade med smörblommor. Frodig och grön nu... men ännu vackrare blir den när den torkat.

Tack för svaret på gröna frågetecknet i förra inlägget... det är alltså en sorts Filodendron jag har. Tänk så bra att få svar av sina bloggvänner på sånt man undrar över!

Njut av sommarvädret. Kram!

Ombyte förnöjer...

... i alla fall mig! Jag gillar att flytta runt på mina saker, att göra små förändringar. Mitt slagbord erbjuder en ny scen att göra förändringar på. Just nu har Åsa Brandts flaska fått en mer framstående roll och i den har jag stoppat en torkad dillkrona. Just dillkronor blir så vackra när de torkat. Jag har dem lite här och där på hyllor och bord.

Det enkla räcker för att tilltala mig. Och tills jag hittar något grönt att förgylla bordet med får dillkronan spela primadonna.

Ha en fin onsdag!

Det operfekt perfekta

Somliga saker tycker jag extra mycket om. Som den här keramikvasen, ett loppisfynd från längesen.

Tycker om den klotrunda formen, den dubbla hänkeln, halsen med lilla pipen. För att inte tala om färgen på glasyren med den gyllenbruna utfällningen. Älskar uttrycket den förmedlar... det operfekt perfekta.

Just nu står den och är fin på farbror Claes-hyllan i gången mellan vardagsrum och kök och delar utrymme med ännu en sak jag tycker extra mycket om. Den gamla gratulationstavlan. Men den kan jag berätta om en annan gång.

Historien bakom hyllan hittar du här.

Idag har jag planer på att plantera om mitt vildvin på balkongen som redan fått stora ögon. Det har en alldeles för liten kruka nu. Jag har tagit bort botten ur en äppellåda och snickrat ihop den med en likadan, två äppellådor på varann som jag fodrat men plast. Där ska den få bo. Jag har stort behov av att få sätta fingrarna i jorden. Längtar galet mycket efter sköna maj. Värme, sol... och bättre tider. Att balkonglivet kan börja... på riktigt.

Trots allt, ha en fin vecka.

Måndagsnöjd

Det måste vara nåt fel på mig. Jag har alltid gillat måndagar. Det blir ordning igen. En ny vecka med nya möjligheter och val. Bäst är att bara ha ett par saker inbokade per vecka. Tycker om tomma dagar där jag bara är. Jag är nöjd att ha det så. Precis som lergubben känner jag mig oftast. Nöjd.

Den pyttelilla gubben är ett loppisfynd för ett par år sen. När jag ser hans lite uppblåsta nöjdhet blir jag glad.

Önskar er alla en fin måndag och ny vecka.

Just det...
Iris hälsar och tackar för uppmärksamheten över hennes hemma-hos-reportage. Hon har nu tankar på att starta upp en egen blogg. Hej och hå... Jag har fullt upp med att försöka förvilla henne. Inte lätt att bo tillsammans med en prinsessa som fått nåt i huvudet.

Stilsäker?

Jag har tänkt på det där med stil ända sen jag fick en kommentar om att jag var stilsäker. Va, jag? Har jag egentligen nån stil alls? Jag blandar hejvilt allt jag äger... det mesta har jag haft hur länge som helst. Däremot flyttar jag gärna runt mina saker, ibland får de stå parkerade i ett skåp länge... för att sen komma fram ett tag igen på en annan plats. Då känns de närapå nya. Sällan köper jag nytt. Att vara stilsäker, är det samma sak som att trivas med sina saker? Att älska dem?

Kanske det är att visa att man älskar dem? Att försöka förmedla just det. Det kan jag hålla med om att jag försöker. Enkelhet och naturlighet är mina ledord, sparsmakat och hellre lite än för mycket av något. Om det är att vara stilsäker... så är jag det.

Hursomhelst blev jag jätteglad över kommentaren. Och över alla andra så himla gulliga kommentarer jag får. Tack.

Hur definierar ni stilsäker?

Ha en god dag alla finingar därute!

Att bejaka sitt skapande

Efter att min femte roman Harriet och Olle blivit klar och utgiven, har det känts tomt och ganska fattigt i min skaparsjäl. Först ganska skönt, lite segersötmigt faktiskt, men när jag hunnit ifatt veckorna av den försummelse skrivandet bidragit till så börjar jag tänka igen.

Innan jag gick och la mig i går kväll skrev jag ner några ord jag hade i huvudet. Som legat där och bara väntat. För just då var det viktigt att skriva ner känslorna och tankarna. Jag borde bejaka min poetiska ådra mer. För min egen skull. Inte för andras. I morse läste jag det skrivna. Nu bjuder jag på det oredigerat nakna...

För mina ögon
du

långt ifrån mig
nu

Du kom
med stegen, leendet, kärleken

jag gick
med tårarna, sorgen, saknaden

För mina ögon
nu 

alltid du

Så... bejaka ditt inre i vilken form det än finns där. Önskar er en fin helg.

Identitet

 Jag tänker mycket på det där med identitet. Och speciellt vad man vill förknippas med.

När jag tog fram min gamla kopparkaffepanna så slog det mig, precis som den är jag. Lagom medfaren och lite tillbucklad, lätt att hälla ur, oputsad... men som fortfarande håller glöggen varm. För det är som glöggkanna jag använder den. Och precis som knoppen på locket känner jag mig, lite tillknölad av åren men fortfarande har jag greppet i behåll. Jag har erfarenhet, jag har förmåga att överse med en massa saker som slukar energi och jag kan bestämma helt själv hur min dag ska bli. 

För flera år se slutade jag putsa mina kopparprylar. De är vackrast med patina. Inte vill jag ha dem blänkande, nej patinan som åren ger är vackrast tycker jag. Därför vill jag gärna identifiera mig med mormors mors gamla kaffepanna. Vi har patina. Och tänk vad vi har varit med om, både den och jag!

En god tredje advent önskar jag er.

Harriet och Olle är här!

 

Den har kommit nu! Tryckt och klar och jag kan hålla den femte boken i min hand! Lika fantastiskt känns det varje gång och lika pirrigt... vad ska mina läsare tycka? Själv älskar jag den... såklart!

Harriet och Olle är en lågmäld feelgood-roman som handlar om hur livet förändras när tillfälligheter blir händelser som ingen väntat sig. En berättelse om uppbrott, insikt, glädje och kärlek, blandat med smörstekta abborrfiléer, lite tjärdoft... och en gammal cd med Chet Baker.

Ett sammandrag ur boken...

Harriet lever i ett äktenskap där hon materiellt sett har allt hon kan önska sig men där hon känner sig kvävd och själsligt förminskad. Hon har aldrig riktigt passat in i det liv hennes man vill leva. Hur ska hon någonsin kunna göra en förändring utan att såra honom? Hon borde vara tacksam över sitt fina liv! Men en dag går det inte längre...

Olles morgon börjar oftast på samma sätt. Först frukost, sedan en pipstopp på verandan medan han funderar över hur dagen ska bli. Han delar sitt förnöjsamma liv med katten Frank i stugan vid sjön. Där odlar han grönsaker, funderar på att skaffa bin, fiskar från ekan och övar på att lära sig spela munspel. Och under de långa mörka vinterkvällarna täljer han slevar och en och annan skata i lugn och ro framför brasan.

Om du vill köpa Harriet och Olle så mejla mig och uppge namn och adress så ger jag dig mer information. Boken är på 308 sidor och kostar 189:- plus PostNords frakt 59:-. Min mejladress är evamari4@telia.com Jag signerar boken, men om du vill ge bort den i present eller julklapp och vill få ett annat namn skrivet än ditt eget så berätta det tydligt i mejlet.

Harriet och Olle finns dessutom att köpa på Kol & Rosor och hos Akademibokhandeln här i Falun.

Är du sugen på någon av de tidigare böckerna, Café Trädgårdslyckan, Livet efter Mats, Jag är Nora och Piongården så kan du köpa dem också.

Önskar er fina dagar!

Resan är över

Vet ni? Mitt femte bokmanus är färdigskrivet och jag är helt uttömd. I mer än fem månader har jag levt med Harriet och Olle. Helt plötsligt är jag klar. Resan är över.

Men egentligen är det nu det största arbetet börjar. Genomläsning och redigering. Sen ska den ut på testläsning, redigeras igen, korrekturläsas, redigeras, så formgivning av både inlaga och omslag, och sen... klar för tryck! Många steg, men så vansinnigt roligt. Är så glad att jag kan slutföra allt själv. Och om allt går som jag hoppas så kommer boken att vara klar under december.

Sen det där med namnet på boken. Har fått viss kritik på mitt tidigare beslut och tänker ett varv till. Man kan ändra sig! Testläsarna ska få säga sitt. Så nervöst spännande det ska bli att få veta vad de tycker!

Fredag igen, novemberveckorna rullar på. Ha en fin helg!

Mor

Jag har haft en fantastisk mor. Säkert är jag inte ensam om det. Min mor gick bort 2005, 86 år gammal. För ett tag sedan hittade min bror en kassett, en kopia av en inspelning gjord 1997 av Radio Dalarna där mor blev intervjuad av Jon Norberg i ett program som hette Seniorliv. Hon berättar om sin uppväxt och sitt liv. Min bror tyckte det var så intressant så han lade ut det på YouTube.

Älskar det här ungdomsporträttet av min fina mor. Har du tid över så klicka här eller sök Margot Heimer på YouTube så får du höra henne berätta. Och om ni gör det så förstår ni vem som målat den fina lilla asken vid hennes porträtt.

Trevlig helg!

Naturens små under

Jag har alltid fascinerats de små mysterierna i naturen. Plockar gärna hem stenar, kvistar, kottar och frön av alla de slag. I skogen går jag med näsan i marken. Och i en av våra fina parker upptäckte jag de här. Titta bara på bokens fröhölje! Visst är det vackert? Ofta så häpnar vi över de stora vyerna och glömmer de små undren.

Kan man låta bli att plocka fickorna fulla? Inte jag.

Somliga jublar över korgar fulla av svamp... jag blir lika lycklig av ett fat med bokfröhöljen. Ja, alltså... det ena utesluter ju inte det andra.

En ny fin höstvecka önskar jag er.

En ny morfartavla på väggen

Eller ny och ny, tavlan som stått på vinden är ny på den här väggen. Andra väggar har den suttit på sedan 1906 då den målades av min då 20-åriga morfar. De andra tavlorna som syns här har han också målat.

Den vidlyftiga guldramen den hade runt sig fick stanna kvar på vinden. Finare utan tycker jag. Motivet är Torsångs kyrka med klockstapeln och bron över Lillälven. Gillar färgerna men mest tycker jag om den för att det är morfar som målat den.

En bukett torkade strån fick mjuka upp mellan tavlorna. Vet inte vad det är för gräs men älskar det skira spretiga.

I ramen sitter morfar med sin familj. Tyckte han kunde få se att jag nu har satt upp ännu en av hans målningar på min vägg. Här har jag berättat mer om honom och hans andra målningar.

Förutom att jag ändrat den här tavelväggen så vill jag inget annat än att skriva. Huvudet är proppfullt av Harriet och Olle! Önskar ni har det lika roligt som jag!

Skriveriet är igång igen!

Sedan en tid tillbaka har jag varit såå sugen på att sätta igång skriveriet på allvar igen. Har tänkt vänta till hösten men jag började så smått under den där heta juliveckan ni vet. När jag inte visste vad jag skulle ta mig för. Så jag drog ner persiennerna, stängde igen fönstren och satte på fläkten... och började. Erkänner, jag hade idén och huvudkaraktärerna klara sedan en tid tillbaka.

Nu har jag börjat på allvar. Proppfull i huvudet av Harriet och Olle, ja det är så min femte boks huvudpersoner heter. Älskar den här fasen när det fortfarande är öppet för händelser jag inte riktigt vet ska hända, även om jag har grundstoryn klar för mig. Men fråga inte när boken blir klar för DET vet jag inte!

Nu vet ni vad jag gör. Vad gör ni?

Ärliga material... boktips

Vill man bläddra i en mycket vacker bok så låna, eller köp, Ernsts nya bok Ärliga material.

Jag lånade den på bibblan och blev helt tagen.

Över 230 sidor inspiration och kunskap. En blandning av personliga tankar, minnen, fakta och historik. Lusläste hela boken och njöt.

Några av bilderna känner man igen från hans olika tv-produktioner.

En lugn och fin bok som verkligen speglar hans kärlek till det naturliga och vackra. Fina foton av fotograf Helén Pe. Lyckliga den som får den här boken i present!

"Järn, sten, trä, ull och glas är de material som har betytt mest för mig genom livet, inte minst som inredare. De är tydliga, vanliga, naturliga, slitstarka, vackra och dessutom hållbara i alla bemärkelser. Besjälade! Eviga! Jag kallar dem ärliga material."

Känner igen mig så väl och kan bara hålla med!

Ha det gott alla vänner därute.

Det här är jag!

Jag har sytt väldigt mycket i min dar. Ett tag, när döttrarna var små, hade jag till och med syateljé och hjälpte folk med sömnad och ändring av kläder. Jag har alltid kommit överens med min symaskin. Numer blir det mest gardinsömnad och ibland hjälper jag döttrar och barnbarn med ändring eller lagning av plagg. Ofta står symaskinen overksam i månader. Men ibland blir jag sugen att sy något, som när jag såg det rutiga tyget i linneskåpet som var menat till kuddöverdrag till soffan. Men... som blev...

... till en klänning istället. Och skulle jag identifiera mig med en klänning så är det här jag! Rutig, dämpad färgskala, naturmaterial, enkel modell med rörelsevidd, japp... det är jag. Men att posera med den på... nä, där går gränsen.

Idag är det riktigt grått här och regnet strilar ner. En skön dag tycker jag. Det ska vara balans för inte kan vi klaga på solsken i sommar. Inte här i alla fall.Och efter regn kommer solsken!

Önskar er en fin vecka.

Istället för nya kuddfodral

Jag blev sysugen igår och mindes att jag hade ett tyg liggande, samma tyg som jag klädde om köksstolarna med, ett tyg som var tänkt att bli nya kuddfodral till soffan. Gillar det svart/naturrutiga. När jag tog fram det så fick jag för mig...

... att det skulle passa mig som klänning, rutig som jag är. Sagt och gjort. Det var bara det att tyget såklart bara räckte till livet. Så idag hänger jag på låset till Kol&Rosor där jag köpt det. Jättekul att sy igen. Det var ett tag sen sist. Ser ni min älsklingsklänning där bakom? Den använde jag som mall och gjorde ett mönster av, för några symönster har jag inte kvar längre.

Nu kommer jag att matcha köksstolarna. Men några rutiga kuddar blir det nog inte... nån måtta på samma lika får det vara!

Glad helg på er!

Ps. Trädgårdsförslaget mottogs väl.