Att hålla sig undan

I går ställdes ett efterlängtat besök in. Coronan ställde sig i vägen. Trista men nödvändiga restriktioner gör att vi som är över sjuttio får hålla oss undan genom att stanna hemma. Jag tycker det är viktigt att följa myndigheternas rekommendationer. En promenad varje morgon tänker jag dock göra. Där springer jag inte på några människor.

Egentligen går det ingen nöd på mig alls. Jag har allt jag behöver och bara jag andas om nåt så får jag hjälp av döttrarna. Nu kanske fönstren äntligen blir putsade. Och skåpen i köket urtorkade. Det sista framstycket färdigstickat. Jag ska skriva. Och läsa. Men det är ju inget nytt, det gör jag ju alltid. En hel packe böcker från bibblan väntar. Inte synd om mig alls!

Kram och ta hand om er därute i virusvärlden.

Ett oskrivet blad ligger framför oss!

Med de spröda stjälkarna av den sista multiflorahyacinten vill jag tacka detta året på dess sista dag. I morgon går vi in i ett nytt decennium, tio nya år av oskrivna blad. 2020. Det låter så rekorderligt på nåt sätt. Tjugotalet. Vi har pratat om tjugotalet förr. Det glada... hoppiga, jitterbuggiga. Hoppas det här också blir glatt... men mer stabilt.

På nyårsdagen för fem år sedan fick jag nycklarna till min lägenhet här på Bergmästaregatan. Så lycklig jag var att just jag fick den bland så många sökande. Tänk att det redan har gått fem år! Jag trivs så bra här under takåsen med fin utsikt åt alla håll, främst över Läroverksparken vars årsskiftningar jag kan följa på bästa parkett genom vardagsrummets hörnfönster.

Idag njuter jag av de sista skälvande timmarna av 2019 och ser fram mot det nya tjugotalet. Men som så mycket annat, det blir vad vi gör det till... var och en av oss. För egen del bestämmer jag mig för att det blir det bästa året nånsin! Visst sa jag något om ett oskrivet blad?

Tack för det gamla året och Gott Nytt År till er alla!

Hjälp!!

 Jösses vad den degen jäste! Hjälp! Kanske för att jag närapå glömde den?

Därför att jag korrekturläste? Jo, så var det. Då blir jag helt uppslukad. Som ni ser så läser jag med linjal. Lättare att fokusera på en rad i taget. Slutkorr... hjälp! Snart är sista dag för inlämning till tryck! Nu har jag också bestämt vad bokens titel blir. Men det återkommer jag till.

Det blev två saffranskransar till slut. Så nu fortsätter jag med mitt linjalarbete. Gillar det!

Ha en god helg!

Varför krångla till det?

Igår firade jag att jag skrivit mer än hälften på Harriet och Olle, min nya roman. Hurra vad det har gått undan! Bjöd mig själv på en Budapest, den största jag sett och den närapå godaste jag ätit. Och vid speciella tillfällen som det här så högtidsdrack jag kaffet ur Mon Ami. Det blir ännu festligare då.

 

Jag har bestämt mig för att ge boken namnet Harriet och Olle. Det har varit arbetsnamnet hela tiden. Som ni ser har jag haft en rad andra namn på lut. Inget har varit riktigt på pricken, så varför krångla till det? Harriet och Olle får det bli. 

Nu ska vi äta söndagsfrukost, Iris och jag. Hon är nämligen en central figur, om inte i boken så i alla fall under processen. Sen ger vi oss på kapitel 37, hej och hå!

Ha en fin dag ni också!

Ett, två, tre.. idag ska det ske!

Ett, två, tre... idag ska det ske! Mitt allra, allra värsta hushållsarbete. Putsa fönster.

Jag som är hemma hela dagarna skulle lätt kunna ta ett fönster om dagen om jag kom mig för. Men jag hittar alltid på andra saker som är roligare. Förresten skriver jag nästan varje dag, ja ni ser. Jag försöker skaffa mig alibi.

Men det som gör att jag idag, 3 oktober, ska sätta igång med köksfönstren är att jag tog in offerter på fönsterputs och igår fick jag den första. I min tvåa på 57 kvm finns 10 fönster med karm, det är så man räknar fram priset tydligen. Och priset när Rut var avdraget... 980:-! Då ingick visserligen rengöring av allt vitt runt och emellan, plus fönsterblecket utanför.

För den tusenlappen kan jag göra roligare saker. Fast då får jag putsa själv förstås. Och jag börjar idag! Hej och hå.

Har ni en sån där Kärcherhistoria? Är den värd sitt pris? Blir det roligare då?

Tack för all uppmuntran, melakolin varade tack och lov bara i en dag sen var jag som vanligt igen.

Skriveriet är igång igen!

Sedan en tid tillbaka har jag varit såå sugen på att sätta igång skriveriet på allvar igen. Har tänkt vänta till hösten men jag började så smått under den där heta juliveckan ni vet. När jag inte visste vad jag skulle ta mig för. Så jag drog ner persiennerna, stängde igen fönstren och satte på fläkten... och började. Erkänner, jag hade idén och huvudkaraktärerna klara sedan en tid tillbaka.

Nu har jag börjat på allvar. Proppfull i huvudet av Harriet och Olle, ja det är så min femte boks huvudpersoner heter. Älskar den här fasen när det fortfarande är öppet för händelser jag inte riktigt vet ska hända, även om jag har grundstoryn klar för mig. Men fråga inte när boken blir klar för DET vet jag inte!

Nu vet ni vad jag gör. Vad gör ni?

Har man inget jobb skaffar man sig!

Jaha. Så var jag där igen. En förändring på gång. Ni kanske minns söta stolen som hörde till det blocketfyndade skrivbordet? Den här...

sötnosen. Den visade sig vara för låg. Trots ett försök att sy en högre dyna blev den obekvämt för låg. Nej, den får bli en prydnad och ett tillskott när vi blir många runt borden. Istället...

... så skrapar jag av vita färgen från min ursprungliga skrivbordssol, målad en gång när jag ville ha allting vitt. Den stol jag sitter precis lagom högt och bekvämt på. Jag använder mig av skrapmetoden, har använt mig färdigt av olika kemiska metoder genom åren. Det tar tid men det har jag ju obegränsat av. Och den kniven jag skrapar med har skrapat fram originalfärg på möbler förr kan jag säga. Ja, har man inget jobb så skaffar man sig!

En fin vecka önskar jag er!

När kläderna börjar strama

Inte är det kul när kläderna börjar strama över rygg och rumpa. För att inte tala om midja! Jag har hållit vikten och konditionen i skapligt skick de senaste åren med långpromenader och cykelturer. Och jag äter någorlunda sunt. Men på kvällarna! Det har på sista tiden blivit alltför många kylskåpsbesök kvällstid. Så nu...

... måste det hända något! Därför hängde jag en av de trånga klänningarna på kylskåpsdörren som påminnelse. Och har bestämt att inte inta mer än vatten och en morot (jag älskar råa grönsaker) eller en frukt efter klockan 18. Punkt. Helger undantagna då ett glas rödvin får förekomma.

Och varför har det blivit så här, undrar ni? Jo. Jag har nog i förbigående berättat att jag har ett trasslande artrosknä. Ett knä som under senaste året blivit så mycket sämre att jag nu väntar på att få en ny knäled. Därför blir mina promenader så begränsade. Jag kan gå och handla och utföra enklare ärenden på stan men längre promenader går inte. Inte heller kan jag gå i trappor. Suck. Tack och lov för hissen utanför dörren!

Hoppas att det snart är min tur. Jag saknar mina promenader mycket. Och jag vägrar att köpa nya kläder bara för att de gamla inte passar. Så det så.

Jag vet att jag inte är ensam. Varken med artrosknän eller kvällsätandet. Nu sätter vi ner foten och gör något... hänger en för trång klänning som sporre på kylskåpet kanske?

Lycka till oss!

Vardag och boktips

Nu är helgerna slut och vardagen är här igen. Jag tycker det är skönt med vardag. Min jul, den lilla som jag plockar fram, är tillbaka på vinden och genast vill jag byta gardiner till de ljusare, vårigare. Men jag får hålla mig ett tag till. Första tulpanbuketten kan jag njuta av i alla fall.

Måste komma med ett superboktips för den som längtar efter en lågmäld spänningsroman, klassificerad som deckare... jag ser den mer som ett starkt personporträtt. Om man som jag älskar isländska Arnaldur Indridason kommer man säkerligen att tycka om denna roman också. Den heter Mörkret och är skriven av Ragnar Jónasson, en isländsk författare, ny för oss. Det här är första delen och den handlar om kriminalinspektör Hulda Hermannsdottir vid Reykjavikspolisen. Mer säger jag inte. Läs den!

Så har jag tagit steget och avslutat mitt Facebook-konto efter månader av trassel med att bli ofrivilligt tillagd till en massa grupper. Trots hjälp har det inte gått att åtgärda, jag har fått gå ur ca 4-8 grupper per dag sista dagarna. Så nu är det slut på facebookandet för min del och det känns som ett klokt beslut.

Ha en fin första vardagsvecka på nya året.

En skönhet som heter... Iris

 

Den Någon jag träffade i fredags bedårade mig direkt! Hon har ett långt fint rasnamn men kommer att kallas Iris hos mig. För visst kommer hon att flytta hit om ett tag, har bara lite annat som är inbokat och som ska klaras av först.

Iris behöver ett hem där hon får vara ensamkatt. Hon är en ragdollhona på snart tre år, en av den vackraste katter jag mött. Och stötte på henne gjorde jag helt av en slump... mina kattplaner var tänkta ta form först till hösten. Jag vill se det som att det var meningen.

Efter att jag tvingats ta bort lilla Maja 2016 hade jag bestämt att aldrig ha en katt igen. Men min längtan efter en kompis att dela livet med har kommit smygande och, som sagt, till hösten skulle jag börja leta. Och en Helig Birma skulle jag ha efter att under många år charmats av bloggvännen Gunillas, Rosor och ruiner, sötnosar. Nu blev det en Ragdoll istället och jag tror den rasen kommer att passa mig bra.

Nu ska balkongen nätas igen, kattlådan hämtas från vinden, mat och sand hon är van vid handlas, försäkring övertas, klösträd inskaffas och den för katter giftiga gullrankan ges bort. Jag tror det blir många inlägg framöver om Iris... eller, jag är säker på det!

Ja, nu vet ni vem Någon är. Hon heter Iris och hon har redan lindat mig runt sin tass.

Må gott ni också och ha en fin dag!

Tankar en tisdagsmorgon

Jag har tänkt mer och mer på allt onödigt vi omger oss med. Förmodligen kommer det med åldern. Nu har jag aldrig varit någon överflödsmänniska direkt. Men det här med att jag aldrig riktigt är nöjd. Även om jag har en matta som jag tycker om och som passar där den ligger... så vill jag ha en ny. Jag tänker på julen som närmar sig. På alla onödiga julklappar som köps. De flesta barn i vårt land får precis det de önskar sig. Och det vet vi alla vad det är. Inga billiga grejor minsann. Nu vill jag inte på något sätt ta önskeklapparna ifrån dem. Men. De får oftast det de önskar sig... och tjugo saker till. Helt onödiga. Vi borde ha lärt oss vid det här laget, eller hur? Som det här med plastpåsarna i affärerna. Det blev direkt en skärpning. Heja oss! Vi kan fortfarande ändra beteende. Och varje litet steg vi tar ger vår jord ett nytt andetag. Jag menar inte att vi ska sluta köpa nya mattor. Jag menar att vi ska tänka efter en extra gång. För visst har vi grejor så vi klarar oss? Eller hur?

Jag har planer för 2018. Det ska bli spännande. Nej då, inga som helst omvälvande. Nej, något litet, bara för mig. Som borde göra mig till en nöjdare människa. Men mer om det när nya året börjar. Kanske jag kan sporra någon mer?

Minus sju just nu men det börjar ljusna och jag tror det blir en vacker dag. Heja!

Önskar er alla en fin dag.

Allt har ett slut

Innan frosten kommer och den fryser, river jag nu ner Lejongapsrankan som fortfarande blommar så fint. Jag fotade genom köksfönstret ut mot balkongen för att visa så mycket av den det gick.

Den har verkligen tagit för sig. Tänk att två plantor i en sockerlåda kan växa sig så stora. Nu är den ett minne blott och har lämnat ett stort tomrum efter sig. Tack för i sommar, min vackra ranka.

Besöket av besiktningsmannen gick inte så bra. Men det återkommer jag till...

Trevlig helg!

Saknar mina vovvar

Ibland saknar jag mina vovvar jättemycket. De bor i mitt hjärta, alla fyra jag haft genom åren.

 Lilla Nisse

Från och till har jag tankar på att skaffa mig en fyrbent vän igen. I perioder läser jag kennelsidor och blocketannonser, sidor om hundar som söker nya hem. Men så tar jag mig samman och påminner mig om att man faktiskt är bunden. Jag intalar mig att det är skönt att inte behöva gå hundpromenader när det spöregnar i en hel vecka. Eller kvällsturerna i mörkret när höststormarna viner. Hur skönt är det på vintern när temperaturen kryper ner under minus tjugo? Och så kostnaderna... försäkringar, eventuell hundtrimning, veterinärkostnader... och kanske dyr specialkost. Sen är jag ju ingen ungdom längre, vovven ska ju inte behöva överleva sin ägare. Jag måste vara säker att orka i 10-15 år. Det är argument som talar för att INTE utsätta sig för att bli matte igen.

Men det finns det som gör att vågskålen NÄSTAN tippar över. Det som alla hundägare vet. Glädjen, goset, morgonpromenaden när fåglarna kvittrar och solen just har vaknat, de djupa diskussionerna hund/människa emellan, dragkamp, dela soffa, gömmagodislekar, middagsslummern tätt tillsammans, glädjefnattet när man kommer hem efter att ha varit borta en stund...

Jag väger för och emot.

En tanke poppade upp under min promenad idag. Kanske jag ska bli dagmatte? Och nu kan jag inte släppa den! Dagtid, en lagom stor/liten hund, trevlig och problemfri... som blir hämtad i tid så jag inte behöver gå den där tröttsamma sista kvällsrundan. En vän att göra allt det där roliga med. Kanske inte precis en Nisse men en annan lika trevlig vovve... Visst är det en bra idé?

Jag tror jag ska annonsera ut mig till i höst.

Må gott!

Nu börjar den roliga tiden!

Trots förra årets föresats att inte så ett enda frö i vår så skrotade jag raskt det dumma beslutet. Bara en endaste sådd med kryddtagetesfrön bestämde jag och letade frön på Plantagen, utan resultat. Tänkte, då tar jag årets första cykeltur till Lövhyddans trädgård utanför stan som jag vet har ett brett frösortiment. Men tursamt så tittade jag först i min lilla resväska...

... där jag har mina fröer, de där som jag flera år tänkt fröbomba någon rondell eller park med, och tur att jag inte gjort det! För där låg ett kaffefilter med just... kryddtagetesfrön! Glömda och förmodligen flera år gamla eftersom jag inte märkt dem med året jag tjuvade dem, för jag är, eller i alla fall var, en frötjuv av rang.

Nu är de sådda och vill de inte gro så gör det inget. Det finns plantor att köpa i handelsträd-gården när säsongen börjar. Men jag har fått stoppa fingrarna i jorden en stund. Och hålla några frön i min hand. Fröna som är kvar räcker i många år...

                                                                                                                                                      Bild lånad från Impecta

Så här ser de ut. Och hela växten är ätlig och blommorna är hur dekorativa som helst i en sallad eller strösslade över en maträtt. Smaken är kryddig och god. Om ni vill se dem makalöst blommande så kika in här hos fantastiska Isas trädgård. Isa är en stor entusiast och inspiratör som fått det ärofyllda uppdraget att designa en av balkongerna på årets trädgårdsmässa Nordiska trädgårdar den 7-9 april!

Jag har alltså börjat planera lite smått för min balkong. Och jag tror banne mig att jag ska ha en hel del gult i år! Tänk, för några år sen skulle jag aldrig tänkt tanken ens! Det visar sig, än är det inte färdigtänkt i mitt huvud. Och så måste jag ju vänta in och se resultaten av mässans inspirationsbalkonger, och framförallt... Isas!

Mina fina kvistar jag visade här på bloggen förra veckan tog slut innan några blad orkat fram. Kanske spröten i de knoppar som öppnades var blommor? Vet fortfarande inte vad de härstammar från för träd.

Må gott och känn vårvindarna!

Att våga knuffa bort Jante från axeln

Det är inte lätt att framhäva sig själv. Speciellt inte för en duktig flicka född på 40-talet. Du ska inte tro att du är nåt! Förhäv dig inte! Håll dig i bakgrunden! Det går aldrig! Var nöjd med det du har!

Jag har kommit till en punkt när jag tränat mig att tro på mig själv. Jag kan. Som jag tidigare skrev... mina vingar bär. Jag är någon... alldeles av mig själv har jag gjort nåt jag är stolt över. Jag kan!

Kanske är det åldern? För nog blir man klokare med åren, lär sig tycka om sig själv. Får större insikt om livet och det viktiga... att leva här och nu.

Jag vågade göra det som bara jag kunde, jag knuffade en jättestor Jante från axeln och för säkerhets skull trampade jag ner honom i gruset också. Visst pep han och spjärnade emot. Men nu är han borta!

Och vet du... kan jag så kan du. Vad det än månde vara.

Nu kan man köpa Livet efter Mats i vår lokala Akademibokhandel här i Falun också! Så himla kul! Och genom bloggen så klart. Läs mer här.

Ha en särdeles härlig februarihelg!

Årets första föresats... tunna tekakor

God fortsättning! En av mina föresatser i år är att baka mitt matbröd själv. Nu äter jag mest knäckebröd så särskilt ofta blir det inte... men ibland blir jag sugen på mjukt bröd. Jag startade året med tunna tekakor. De är lätta att baka och egentligen alldeles för goda.

Här kommer receptet.

Tunna tekakor
50 g jäst
100 g smör
5 dl mjölk
0,5 tsk salt
0,5 dl sirap
1,5 dl grahamsmjöl
10 dl vetemjöl

Värm smör och mjölk fingervarmt, smula ner jästen och lös upp den i vätskan. Rör ner sirap och salt, blanda i grahamsmjöl och vetemjöl. Arbeta ihop med degkrokar eller i maskin. Jäs 30 minuter under bakduk.
Knåda eventuellt in mer mjöl, degen är ganska lös. Dela i 20 delar, forma rundlar och kavla ut riktigt tunt och lägg på bakpappersklädd plåt. Nagga, jäs ytterligare 30 minuter och grädda ca 10 minuter i 225 grader.
Godast nybakade men går utmärkt att frysa. Om det nu blir några kvar att frysa in förstås!

Inga nyårslöften har jag gett, men som sagt några föresatser... det låter genast mer genomförbart. Har ni några föresatser?

Kalastrångt... och inlämning

Söndagens lutfiskmiddag avlöpte väl och lutfisken var precis så god som jag hoppats. Enligt köttbullsätarna var också de goda. Köttbullarna alltså. Den här gången hann jag fota ett av borden före anstormningen. Mors gamla tomtar har fått titta fram ur vrårna.

Eftersom jag inte har stolar så det räcker så får gästerna ha egna stolar med sig på mina kalas... nåja, det fattas bara tre, alltså kan jag skrapa ihop 14 själv! Men då får även balkongkorgstolarna hoppa in. Trångt är det alltid, ljudnivån är hög, men lika trivsamt är det.

Så kan jag berätta att nu är Livet efter Mats inlämnad för tryck. Jag måste till slut sätta stopp och både jag och Anja var hjärtligt trötta på varandra kan jag säga. Har redan sett provtrycket och jag tror det blir en fin bok, både utseende- och innehållsmässigt! Vecka fyra är födseln planerad... alltså när boken levereras till mig. Spännande är bara förnamnet!

Nu får jag mer tid att fixa de sista julklapparna, gå på en utställning jag vill se och baka bröd, lägga in sill och göra julgodis, min uppgift att ta med till vår knytisjulafton.

Hoppas ni också har det bra!

Vill du läsa min bok?

Jag lever i en redigeringsbubbla just nu och varken ser eller hör! Nu, när jag bestämt mig för att ge ut min bok i egen regi, så har jag bara detta i huvudet. Det är så roligt att äntligen komma till skott! Jag började skriva i oktober 2013 och skrev från och till under två år. Sen har den legat tyst och stilla... och bidat sin tid.

Som sagt, nu tar jag tag i min egen utgivning och genom att kasta frågan rakt ut så här, hoppas jag få ett hum om hur många som är intresserade av att läsa den, och därmed vilja köpa boken när den är tryckt och klar.

Boken, som heter Livet efter Mats, handlar om Anja Larsson som drivit tygaffär och syateljé i många år och vad som händer i hennes liv när hennes man plötsligt dör. När chocken lagt sig och hon tagit itu med allt praktiskt, dyker något upp,... något hon med facit i hand innerst inne anat. Den handlar också om hur hon och hennes väninnor sätter sprätt på tillvaron genom att öppna Söderhamns första pannkakeria, men också om hennes kolonilott och om oväntade händelser, många kramar... och kanske lite kärlek? Viss anknytning finns till min förra bok Café Trädgårdslyckan. Alltså en feelgood-roman med spår av svärta.

För att kunna beräkna upplagan (som inte blir stor), skulle det vara roligt att veta om du är intresserad av att köpa boken när den kommer ut i januari? Priset är inte fastställt ännu men blir helt överkomligt! Boken kommer endast att säljas via bloggen och på Dalarnas bokmässa i Falun den 11 mars 2017.

Skriv en kommentar om du är intresserad, eller skicka ett mejl, adressen finns i högerspalten. Det är absolut inte minsta bindande, jag vill bara få veta om jag ska öka på upplagebeställningen, host host! Och tänk, några beställda har jag redan!!

Har inte gjort minsta advent ännu, förutom hyacinten och en och annan ljusslinga, men på lördag är allt framme! Härmed vill jag önska er alla en fin första advent.

Mitt skriveri

Efter att ha tänkt både hit och dit har jag nu bestämt att lägga ut ett urval av mina skrivna alster. Jag har efter önskemål förstått att några av er vill läsa det jag skriver. Det känns hedrande! Jag skriver då och då, framförallt under den mörka årstiden. Ibland blir det långt, men oftast kort... och jag njuter hela tiden. Och alltid blir det snällt och lättläst... feelgood så det stänker om det!

Därför har jag startat upp bloggen mitt skriveri där jag i nuläget samlat fyra av novellerna. Jag kommer att fylla på eftersom. Men förmodligen inte förrän till hösten. En del av det skrivna ligger hos tidningar och därför får jag inte publicera dem förrän efter utgivning. Nu blir inget nytt producerat, jag har fullt upp att njuta av den ljusaste och ljuvligaste årstiden, midsommartid! Smaka på det... ett av de vackraste orden som finns!

Klicka här om du vill komma till mitt skriveri.

Trevlig läsning och ha en fin början på midsommarveckan.

Aprilmåndag

Ömsom sol och regn, hagel och isvindar... balkonglivet känns långt borta. Tur att man kan vara inomhus och lukta på blommorna, den här vackra rosen till exempel.

Passar utmärkt till soffkuddarna också! Kanske meningen?

Tack för fina ord om mitt porslin. Som ni vet så är jag alldeles för petig med vissa saker. Så är det med detta svarta blanka porslin. Inte jag riktigt. Måste förklara mig...

För det första vill jag egentligen jobba enbart i stengodslera men det fordrar annan ugn som tar högre temperatur än det lergods vi arbetar med på min kurs behöver för att brännas. Skillnaden mellan lerorna är att stengodsleran inte behöver någon glasyr för att vara vattentät, den är frosttålig utan att spricka sönder om den står ute under vintern, och, inte minst, glasyrerna är mycket vackrare... om du frågar mig. All lera, både stengods- och lergodslera, måste först torka sakta och när den är absolut torr sedan skröjbrännas. Lergodsleran måste glaseras och brännas igen i en högre temperatur för att bli användbar. Ugnen vi har på min kurs är usel och oberäknelig och resultatet av speciellt glasyrbränningen är som att spela på lotteri. Därför fortsätter jag inte till hösten fastän jag tycker det är så roligt. Synd att det inte häromkring finns någon som har kurser med stengodslera. Folkhögskolorna finns ju men jag har ingen lust att åka långt för just detta. Nåja, det finns säkert annat jag kan göra...

Idag syr jag klar sommarklänningen jag kopierat från Gudrun Sjödénkatalogen. Ser det som inspiration, inte stöld. Dessutom har jag inga fickor på min klänning... och så är den grå- och vitrandig!

Ha en bra måndag och en fin sista vecka i april!