En ny morfartavla på väggen

Eller ny och ny, tavlan som stått på vinden är ny på den här väggen. Andra väggar har den suttit på sedan 1906 då den målades av min då 20-åriga morfar. De andra tavlorna som syns här har han också målat.

Den vidlyftiga guldramen den hade runt sig fick stanna kvar på vinden. Finare utan tycker jag. Motivet är Torsångs kyrka med klockstapeln och bron över Lillälven. Gillar färgerna men mest tycker jag om den för att det är morfar som målat den.

En bukett torkade strån fick mjuka upp mellan tavlorna. Vet inte vad det är för gräs men älskar det skira spretiga.

I ramen sitter morfar med sin familj. Tyckte han kunde få se att jag nu har satt upp ännu en av hans målningar på min vägg. Här har jag berättat mer om honom och hans andra målningar.

Förutom att jag ändrat den här tavelväggen så vill jag inget annat än att skriva. Huvudet är proppfullt av Harriet och Olle! Önskar ni har det lika roligt som jag!

Nu blommar smörblommorna hos mig!

Plockade en stor bukett smörblommor under min morgonpromenad. Sommar för mig. Solen värmde även om temperaturen inte var särskilt hög. Men idag blåser det inte och vilken skillnad det är! Juni kan inte börja bättre.

Minns ni mitt vidlyftiga smörblommeprojekt för länge sen? Ler när jag läser och minns. Här och här kan ni läsa om det.

Junikram till er!

Konvaljer till mor

I år skulle mor fyllt hundra om hon levt. Idag sätter jag en bukett av de första liljekonvaljerna jag plockat bredvid hennes brudporträtt. Då får far också känna doften. Jag är en av de lyckligt lottade som har fina minnen från barndomen. Det är jag så innerligt tacksam över.

Mina döttrar tog mig med på en trevlig utflykt till Bäsna trädgård igår. De vill mig så väl och gör mig alltid glad. Samtidigt är de mammor alla tre och jag hoppas de blir lite extra firade idag. För inte behövs det mycket för att en mamma ska bli glad.

Ha en fin dag Mors dag alla mammor. Det är ni värda.

Mat man närapå glömt

Eftersom jag hade en bit av ett vitkålshuvud liggande fick jag för mig att koka kålsoppa. En soppa som mor ofta gjorde i min barndom. Då kanske det inte var en favorit, men den jag kokade häromdagen ... hjälp så himla god! Inget recept hade jag och inget kött att koka den på som mor gjorde men den blev supergod ändå.

Jag gjorde såhär.

Stekte tärnad vitkål i smör i en kastrull tillsammans med lite sirap, några hela kryddpepparkorn och en nypa salt. När kålen hade fått lite färg hällde jag på vatten så kålen nästan täcktes och slog i en skvätt kalvfond. Smakade av och lät det puttra i en timme. Skar i några prinskorvar och lät dem puttra med de sista minuterna.

Så god och så billig vintermat. Prova, om du tycker om vitkål som jag.

Ha det gott.

Njut... nu!

Tillsammans med vårens första vitsippsbukett och en liten trätavla loppad i Rom för längesen önskar jag alla en särdeles fin helg.

Kram!

Böcker går att använda till mycket!

Tänk att träffa en klasskamrat från förr och få upptäcka att även om vi inte träffats på hur många år som helst år så kändes det som igår! Jag fick en så fin bukett och hon gick hem med mina tre böcker. Jättekul möte som gav mersmak, tack för en trevlig stund, B-M!

Jag har börjat träna! Jojomensan! Ifall det visar sig att jag får ett nytt knä så måste jag, förutom de vanliga knäövningarna, träna upp armar och handleder (också de med artros) om jag ska kunna hantera kryckor under en tid. Jag använder två lagom tunga böcker av Lars Widding som hantlar. Enligt sjukgymnasten är det tillräckligt och om jag kör min träning varje morgon så förbättrar jag armstyrkan. Verkar funka för jag har träningsvärk. En sak jag är överlycklig för... mitt knä duger fortfarande att cykla med!

Kram på er!

Morfars tavlor

Morfar var en hängiven amatörmålare och släkten har många av hans tavlor på väggarna. Jag också och jag tycker mycket om dem. I sin ungdom tog han oftast sina motiv från vykort och de jag har är kopior av kända målningar.

Morfar kopierade glatt diverse oljemålningar, som kullan som jag anar Anders Zorn målat. Men han var noga med att sätta sitt namn och årtal på dem.

Den här sötingen vet jag inte vem som ursprungligen målat. Men morfar målade av den 1908.

Men favoriten hos mig är den här! Tycker så mycket om den men vet inget om ursprungsmålaren. Visst är hon vacker även om den är lite naivt målad. Undrar så över ögonbrynen...

Senare i livet målade han bara naturmotiv, han älskade att fara iväg och fotografera fäbodar som han sen målade av hemma i lugn och ro. Ibland när han skulle måla på plats följde mormor och jag med på utflykterna. Framförallt soliga sommarsöndagar och då hade vi matsäck med och jag minns att jag tyckte att han aldrig blev klar.

Min stora snälla morfar Viktor var den som startade Haglöfs ryggsäcksfabrik i Torsång en gång i tiden. Han arbetade hårt och mycket hela livet och de söndagar han var ledig tyckte han om att koppla av med sitt måleri. När jag känner lukten av oljefärger tänker jag alltid på morfar.

Ha det fint alla vänner!

Jamen, så klart...

... lilla pyttetomten är framme! I år hittade jag den direkt, somliga jular har jag fått leta ordentligt, den har en förmåga att gömma sig den lilla rackaren. Köpt på Rutebo keramik i Leksand för egna pengar när jag var elva år. En kär gäst varje jul. Och vad ska den sitta, om inte i ett hav av kottar?

När jag letade efter ett dokument hittade jag en novell jag glömt att jag skrivit, Att hitta till varandra. Den ligger nu i Mitt skriveri. Klicka här om du vill läsa den. Det verkar som jag letar efter en massa saker stup i kvarten nuförtiden. Alldeles sant, det gör jag. Hmm, vad kan det bero på tro?

Nu ska jag koka kola!
Ha en fin vecka.

Ängeln i rummet

Vissa saker tycker man extra mycket om. När jag såg ängeln på julmarknaden uppe vid Falu gruva för sådär 17 år sen, blev jag förälskad. Då tyckte jag den var för dyr, jag hade precis flyttat in i mitt lilla radhus och hade inga pengar över för extravaganser. När jag kom hem kunde jag inte sluta tänka på ängeln. Jag hann tillbaka till julmarknaden innan den skulle stänga och hoppades... är den kvar så väntar den på mig. Den var kvar! Den blev min och jag är fortfarande förälskad i den.

Den står alltid framme men till advent får den en mer framträdande plats. Den gör mig glad, ängeln i mitt rum.

Skriveriet om Nora Samuelsson börjar närma sig slutet... ett par kapitel kvar nu. Men sen börjar det verkliga arbetet med genomläsning, redigering, provläsning, redigering, provläsning och korrekturläsning. Beräknas vara tryckt och klar under januari. Om sanningen ska fram så har hon nästan tagit musten ur mig, den där Nora... 

Äntligen har snön kommit och det är så vackert att jag blir tårögd. Måtte den få ligga kvar!

Önskar alla mina vänner en fin dag.

När man behöver tröst

Jag tittar ofta på mina torkade pioner. De är sparade från den tiden jag hade en trädgård. Sköra och blekta nu. Men så kära.

När jag behöver tröst stoppar ner näsan och kan förnimma doften. För ännu doftar de... efter fem år.

Jag skriver för fullt och försöker hålla mig till förmiddagarna. Det tar kraft att berätta om Nora, hon är ingen enkel person, inte alls så självklar som karaktärerna i mina tidigare böcker. Samtidigt är det utmanande... och spännande.

Ha det gott!

Benny spelar för mig

Hela förmiddagarna när jag sitter och skriver går Benny Anderssons nya cd Piano på repeat hos mig. Helt underbar pianomusik, avskalad och enkel. En cd fylld med hans egna kompositioner.

De allra flesta styckena känner jag igen, andra för mig mer okända har jag lärt känna nu. Och alla tycker jag om.

Jag är nog gammalmodig som inte vill lyssna på musik genom mobilen, jag vill kunna stoppa skivan i min spelare, jag vill ha fysisk kontakt! Och det ger bara en cd i fodral som också innehåller en folder med information om både artist och låtar.

Thank You For The Music, Benny!

Naturlig inredning

Oftast räcker det med bara ett par stenar. Här ligger några från en strand någonstans. Jag tycker naturen har så mycket fint man kan plocka in i inredningen. Inte bara att sätta i vas. En vacker gren i ett fönster... eller några rönnbär uppträdda på tråd. Gratis är det också!

Idag blir det förberedelse inför morgondagens kräftkalas. Som jag längtar!

Ha en härlig dag!

Kvistarnas tid är här!

Första kvistarna plockade jag under härliga solväderspromenaden igår. Ett vårtecken så gott som något. Jag hade sån tur så jag kunde plocka från några nedsågade träd som så lägligt låg precis intill promenadvägen vid Kålgårdsparken. Men vad det är för kvistar vet jag inte. Ser nästan ut som något mjukt ska spricka fram, om man tittar noga. Någon sälgsort kanske?

Jag som älskar kvistar, grenar och ris av alla de slag har min tid nu. Efter tulpantiden, som ju inte på minsta sätt är slut, så tycker jag det grafiska intrycket som några kvistar tillför i inredningen är så vilsam.

Letade länge efter skatorna som brukar få plats bland de första kvistarna, utan resultat. Har ingen aning om var jag lagt dem. Så här såg de ut förra året. Nåja, de dyker säkert upp när jag letar efter nåt annat.

Åh, vad jag önskar att det soliga vårvädret fortsätter... länge. Idag ska jag dricka mitt eftermiddagskaffe på balkongen tror jag!

Ha en skön dag ni också!

Rosenkrans bland rosor

Under nyårshelgen, när rosorna fortfarande stod fina, lade jag radbandet som dekoration på min urgamla duk. En arveduk som jag är så förtjust i. Tillsammans med radbandet, eller rosenkransen som den också kallas, blev det ett vackert stilleben. Bönerna, som lästes medan man med pärlornas hjälp höll reda på antalet, kallas också så. Rosenkransen köpte mina föräldrar i Vatikanen under en semesterresa 1954. Vita rosor och en rosenkrans... sambandet tilltalar mig.

Jag önskar er en härlig trettonhelg. Må så gott!

Saffranstider

Advent närmar sig och då är Karins mjuka saffranskaka ett måste. Den började bli tradition redan på jobbet när Karin varje advent bjöd oss, sina arbetskamrater, på just den kakan. Oj, vad vi längtade till just den fredagen, hela året längtade vi! Sen dess har den också blivit tradition här hemma. Ingen advent utan Karins jättegoda saffranskaka! I år tjyvstartade jag... för jag blev såå sugen. Jag bakar så gärna en ny till adventsfikat!

Varsågod, här är receptet.

Karins mjuka saffranskaka
100 gr rumsvarmt smör
2 dl strösocker
2 ägg
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
0,5 gr stött saffran
2 dl varm mjölk
En skvätt starkt kaffe

Vispa smöret med sockret, tillsätt ett ägg i taget.
Häll i saffran och kaffeskvätten och vispa pösigt.
Blanda mjölet med bakpulvret och rör ner det växelvis med mjölken.
Blanda allt noggrant och häll smeten i smord form och grädda i 175 grader.
Ta ut formen efter 5 minuter och strö pärlsocker (och hackad mandel om man vill) ovanpå och grädda kakan ytterligare i 35 minuter eller tills den känns torr. Innan ni skär upp den, låt den kallna helt.

Är det fler än jag som känner sigt förkyld i ögonen?  Det kliar och tåras och känns grusigt, speciellt i det högra. Jag är inte det minsta allergisk och har inte heller börjat med någon ny mascara eller ansiktscreme. Har känt såhär över en vecka nu. Jag tror jag måste ta en bit saffranskaka till...

Önskar er en bra onsdag.

Som sammet för själen

                                                                                                                                                  Bild från nätet

Musik är viktig i de flesta former, jag är allätare och kan lätt förälska mig i olika artisters framförande. Jag har många favoriter. Så länge jag minns har jag fascinerats av stråkinstrument. Kanske då mest violin och cello. Stråkmusik rätt framförd är som sammet för själen.

Därför passade jag på när Dalarnas Orkesterförening uppförde Beethovens femte symfoni, den så kallade Ödessymfonin i ett fullsatt Kristinehallen i lördags. Och jag fick mitt lystmäte uppfyllt! Än är hjärnan sammetsfylld av Beethovens Symfoni nr 5 i c-moll och av Violinkonsert i d-dur med gästsolisten, violinisten Anja Röhn. Så fantastiskt!

Jag hann precis hem till Så mycket bättre, en helt annan form av njutbar musik, så mycket gott och olika det finns att lyssna till! Intressant att höra hur de tolkar varandras låtar och samtidigt få en inblick i de artisters liv som vi kanske inte visste så mycket om.

Om jag fick önska mig nånting, förutom att kunna spela violin eller cello, då skulle jag önska att det blir så klart på himlen att fullmånen, den så kallade supermånen, syns i morgon den 14:de november. Oavsett tänder jag ett ljus för far som gick bort den dagen för ofattbara 27 är sen.

Ha det gott därute alla vänner!

Nycklar på väggen igen

Häromdagen hittade jag asken med nyckelsamlingen som varit borta sen jag flyttade från min förra lägenhet. Nu har jag inte direkt letat efter dem. Tänkt att de kommer väl fram, tids nog. Hur som helst så hamnade de på väggen igen. De är gamla, somliga rostiga, alla slitna av tidens tand... eller egentligen handens rörelse.

Nu sitter de på rad i hörnet där mormors pelarbord står just nu och tar plats. För det gör det, ändå är det inte stort men karaktär, det har det.

Tänk om de kunde berätta vilket lås de hört till. Och vad de låst in? Har den minsta suttit i ett skrin av något slag? Spännande tankar...

Så här såg de ut förra gången de satt på väggen.

Hösten har kommit, träden i parken glöder, vantarna är ett måste igen och jag tycker det är härligt! Välkommen höst säger jag!

Ha det gott ni också.

Grattis!

Jag firar inte bara nationaldagen idag...

... utan också att äldsta barnbarnet fyller 24! Grattis till oss som har förmånen att få bo i vårt vackra Sverige och grattis min fina Sofie! När hon fyllde ett år fick hon en liten lönnplanta av mig som hon efter alla konstens regler hjälpte till att plantera på gårdstunet. Nu är lönnen stor och håller på att bli ett riktigt vårdträd.

Bara att konstatera, de växer och blir stora under 24 år... både lönnar och barnbarn!

Ha en fin dag ni också.

Gamla saker med själ... och ett tips

Ni som följt mig länge på bloggen känner till min svaghet för gamla själfulla saker. Mycket har jag på grund av min flytt till lägenheten i stan fått göra mig av med men vissa saker har jag kvar. Som den här pallen. Om jag lyssnat bättre på mor när hon berättade var den kom ifrån så hade jag inte behövt bara tro. Men nu tror jag att det är den pall som min morfars mor Carolina satt på när hon mjölkade korna. Under den avskavda grå färgen anar man att den varit röd tidigare. När och vem som målat om den vet jag inte. Och nog är det konstigt att den oansenliga pallen med sina spretande ben fick vara kvar när så mycket slängdes efter att morfars barndomshem i Dalvik sålts.

Hisnande är tanken. Och jag väljer att tro att den använts precis så. Jag är så glad över att den hamnat hos mig. Den lilla hästen är ett loppisfynd från förr. Precis den röda färgen har pallen haft tidigare. 

Häromkvällen såg jag The Danish Girl. Jag säger bara... se den! En så otroligt gripande och fantastisk vacker film, på alla sätt. Inte ett dugg konstigt att Alicia Vikander fick en Oscar för bästa biroll. Ett tips... medtag näsduk. Jag kan inte sluta tänka på den...

Ha en solig fortsättning på helgen alla vänner!

I bokhyllan... inte bara böcker

Inte bara böcker i bokhyllan. Jag tycker om att göra små stilleben av sånt jag gillar. Nu har jag dammat av, eller egentligen öppnat, en kartong som stått och vilat sig i sex år. Men redan under 60-talet började jag samla på alster av glaskonstnären Åsa Brandt.

De flesta i min samling har hon blåst. Men inte alla, andra glas finns också. Jag har bara samlat sånt jag tyckt om.

Men jag hade glömt att jag hade så många!

Nu får de stå här och vara vackra ett tag. Den lilla vasen är en av de första Åsa Brandt blåst. Jag tycker jättemycket om den... ja, jag gillar allihop! Här kan du läsa mer om henne.

Andra veckan i mars har vi kommit till... och det snöar utanför fönstret. Eftersom vi lärt oss att vägen mot våren går med både framåt- och bakåtsteg så väntar vi. Och lånar en ny bok. Tack och lov för bibblan... för i bokhyllorna är det ganska fullt.

Ha en fin dag... trots bakåtstegen.