och jubelpsalmen klingar
i helig tid. Advent.
Jag äter frukosten i vardagsrummet i dag, tänder första ljuset och läser första versen från tavlan med adventstdikten jag alltid tar fram. Så har jag gjort i många år och för mig är det en trivsam och lite högtidlig tradition.
Traditioner är viktiga, speciellt de små, enkla. Kanske viktigare än nånsin i dessa tider när inget annat är sig likt.
Njut av dagen och ta hand om er. Glad första advent!
Den här tiden är den härligaste och vackraste under den mörka årstiden tycker jag. Advent. Bara namnet är så oerhört vackert! Betyder just ankomst. Jag har gett min ängel en mer framträdande plats, som brukligt. Annars bor den i sovrummet.
Letade fram en gammal skir spetsduk som jag tycker passar bättre till advent. Tall- och granris i kruka och på väggen, inspirationsböcker på bordet och några kottar... välkommen advent!
Ingen traditionell adventsstake har jag i år, jag tänder mässingsljusstakarna i tur och ordning i stället. Det ska vara enkelt. Nu ska jag plocka fram stjärnor och fönsterstakar. Inte heller där finns några nyheter. Allt gammalt, lite skamfilat och tufsigt... men så kärt.
Önskar er alla en fin första advent.
Vem som virkat de två perfekt långa remsorna har jag ingen aning om. Inte jag i alla fall. Tur att man har allt möjligt i sina gömslen som kan komma till användning en vacker dag!
Knappt fyra veckor kvar till jul och bara dagar kvar till första advent. I år kanske vi ska plocka fram gamla julpyntet vi inte brytt oss om att ha framme på flera år? Behöver vi inte mysa till det ännu mer hemma nu när vi inte kan träffas som vi brukar? Jag ska nog se igenom julkartongerna på vinden när jag hämtar ner stjärnor och stakar. Kanske gör jag fynd, vem vet?
Ta hand om er mina vänner.
Renfanekronan är nu ett minne blott... men några kvistar fick vara med i vinterkronan, hade inte hjärta att slänga alla. Jag använde också tallris, blåbärsris och något spretigt lummerlikt. Enkel och lite naturligt rufsig.
Eftersom jag lät en batteridriven ljusslinga med små snöflingor få vara med, min allra första... inköpt för säkert tio år sen, får den lysa både dag och natt. Igår tävlade den med solskenet!
Vackrast är den på kvällen, utan konkurrens.
Lätt att göra om man använder grön bindtråd. Glömde fota tillvägagångssättet som jag tänkt. Svårast var att kamouflera batterihållaren på insidan. Och hur jag ska kunna byta batterier när de börjar ta slut är en helt annan historia!
Nu går vi in i sista veckan i november... tänka sig. Den vackraste av tider är här, advent.
Men eftersom jag inte ville brodera så använde jag mig av symaskinen och skapade fritt a la applikationsteknik. Det passade mig... snabbt gick det också. Nu hittade jag en av löparna och provade den på slagbordet som ju inte haft mer än en duk på sig så här långt.
Jag gillar det fria skapandet, det operfekta och minns hur roligt jag tyckte det var. Här kan du läsa det inlägget från Vårt röda hus.
Hur som helst så får den ligga på tills jag ska prova en annan skapelse med ännu fler år på nacken. Minns ni Clara Waever-broderierna? Har en duk i julfärger som jag ska prova närmare jul.
Måste bara visa fotot taget 1981 på mina kullor. Nu är de vuxna men sammanhållningen har bestått genom åren. Kullorna är mina fina döttrar.
Ha det gott.
Du ska vara glad
över dessa stilla,
mörka dagar,
som kan synas händelselösa.
Ge dig nu tid att tänka.
Att känna och minnas
all sol och glädje
som sommaren gav.
Tänd ljus i din kammare
och bida, förtrösta.
Det är ju i mörkret
som växandet gror.
Så tänd ett ljus och förtrösta. Och ta hand om er!
Nej... men nästan. Sterilt, mäktigt, oföränderligt. Fastän jag bott här i Falun största delen av mitt liv, hittade jag häromdagen en ny promenadväg, eller rättare sagt en stig, som slingrade sig på och nedanför slaggvarpen. Slaggvarp kallas det område runt hyttorna som blev kvar efter järn- och kopparframställning. Avfallet kan man säga. Finns inte bara runt gruvan, överallt i byarna i länet ser man lämningar som påminner om 1600-talets stormaktstid, ett signum för Falun och andra gruvorter i landet.
Den gula färgen är dovare men fortfarande vacker. Nu är den dock snart ett minne blott. Här finns inlägget från juli. Snart kommer något mer vintrigt att bindas runt järnringen. Vad vet jag inte än, beror på vad jag hittar.
Kan ju inte låta bli att visa kransen från 2017 som är still going strong. Den är jag så förtjust i. Tänk så mycket det finns i naturen att använda sig av. Som renfana till exempel.
Jag har sett miniserien The Queen´s Gambit på Netflix med stor behållning och säger bara... fantastisk! Se den även om ni inte kan ett skvatt om schack. Välspelad... och så himla spännande!
Ha en fin helg även om den är dimgrå både ute och inne. Mina bilder visar det närapå omöjliga att få till något att visa över huvud taget. Ta hand om er.
... tja.
... hm.
Måste man fundera över nåt? Jag menar... i november, vad finns det mer än mat och sova då... liksom?
Mjau.
Många med mig drar en suck av lättnad. Kan vi våga tro på ett klokt styre i stora landet där borta nu? Lördagskvällens tända ljus får symbolisera min önskan.
Ta hand om er. Kram!
Gröna växter såhär års är guld värda. Jag har upptäckt att flera av mina tåligaste gröningar är av släktet peperomia. Den småbladiga som står på köksbordet gillar jag skarpt. Lättskött och robust trots sitt gracila uttryck. Inte behöver den så mycket vatten heller.
Men det jag främst vill tipsa om idag är Bokbörsen. Jag har gjort det tidigare men det tål att upprepas. För letar du en speciell bok som inte längre finns i handeln, eller om du inte hittat boken du länge letat efter på loppis... den kanske finns på Bokbörsen? Ett utmärkt forum på nätet som jag använt mig av många gånger. Alla böcker har varit närapå olästa... till fantastiskt låga priser. Klicka här så kommer du dit.
Härmed önskar jag er alla en fin helg. Ta hand om er.
Nu är det ju läsartider, inte minst Covid-19 och höstrusket bidrar till mer innesittande. Jag håller på att läsa en riktigt bra spänningsroman. Visserligen har jag några sidor kvar men det jag hittills läst bidrar till att jag vill dela med mig av upplevelsen.
Boken handlar om Hanna, sjukskriven polis, som får låna en nyligen ärvd stuga av kollegan Marco och utan att tänka allt för mycket drar hon iväg mot de småländska skogarna. Där upptäcker hon ett och annat och blir ofrivilligt matte åt en katt med bara ett öra. Mysterierna hopar sig och fastän hon egentligen inte vill blir hon indragen. Som sagt, jag har inte läst klart men jag är så nyfiken på upplösningen. Vill bara sätta mig och fortsätta läsa. Hittills ingen otäck bok, bara alldeles lagom spännande!
Solveig Olsson-Hultgren har skrivit flera barn/ungdomsböcker tidigare och Huset i skogen är hennes första vuxenroman. Jag hoppas hon fortsätter skriva för oss.
Må gott i första novemberveckan.
