Vad gör man en söndag, den allra sista i oktober, när det duggregnar och man är småfrusen?
... att den började blomma. Vi brukar ju säga på skämt om krukväxter som aldrig vill blomma att nu åker du ut om du inte sätter fart. Och ibland ger det resultat, liv eller död liksom.
Nu hotade jag inte den här skockan men kanske ville den visa sin inneboende skönhet innan den torkar helt. Jodå, jag har varit med om det här fenomenet tidigare. Enastående, eller hur?
Minns ni att jag grämde mig över att fyndet jag hoppats på inte visade sig vara ett fynd? Det osannolika hände... ett exakt likadant objekt dök upp på Dalarnas auktionsbyrå i söndags. Fast i bättre kondition. Jag la ett skambud... och fick det! Behöver rejäl omsorg. Men bara rolig sådan. Jag visar när jag fått den levererad. För det är en den.
Fortsättning följer!
I somras förälskade jag mig i en liten tavla på en utställning där Tjärngänget ställde ut sina alster under temat "Gränslöst" i Galleri Ladan på Åkerö i Leksand. Den heter Tankeruta och är ett textilcollage av Ann-Ki Jones.
Den sitter på tavelväggen vid tv:n och jag tittar på den varje dag.
Den har gott sällskap av en akvarell från St. Ives Cornwall av falukonstnären Thomas Wallin. Också den en kärlek jag inte kunde motstå från en av hans utställningar för sådär 25 år sen. Alla tavlor jag har på väggarna är förälskelser. För mig är det viktigt att bara omge mig med saker jag mår bra av och tycker om. Och nu kan jag vila blicken på min lilla Tankeruta.
Har ni nån förälskelse på väggen?
Ibland har man ingen aning om vad man ska äta. Omeletter har man ätit sig trött på, inget lockar... och kylskåpet ser väldigt tomt ut.
Då gör jag en fetaostsallad. Oftast har jag ingredienserna hemma, annars improviserar jag. Finns det bara fetaost och oliver så är jag glad.
Gör den mest sommartid så klart, men en trist dag i oktober utan matinspiration funkar den också utmärkt. Jag blir aldrig trött på den. Nej... aldrig fel med en glad fetaostsallad.
Vad har ni för räddningsplanka?
Igår kväll la jag ifrån mig boken och önskade att jag hade den kvar att läsa. Så bra! Den heter Det Holländska Huset och är skriven av Ann Patchett, en författare helt okänd av mig. Utgavs på svenska redan förra året.
Och bara omslaget... så himla vackert! Det är ett familjedrama, helt oblodigt, om stark syskonkärlek, frånvarande föräldrar och ett förlorat barndomshem. En storslagen roman som spänner över flera generationer, mästerligt berättad. Kommer säkerligen att bli omtalad, kanske film? Vill gärna läsa fler böcker av henne, ser att det finns åtminstone två titlar att låna på bibblan.
Hur gick det med det förmodade fyndet undrar ni. Det blev inget. Potentialen fanns men annat gjorde att jag avstod. Så kan det gå!
Tänk att det är fredag igen. Hur fort går inte tiden?
En glad helg önskar jag er alla.
Efter att jag höstat balkongen finns små pelargonbuketter här och där hos mig. Påskliljan, som flickan heter, har fått flytta tillbaka in från hyllan på balkongen där hon bott i sommar.
Inte för att det varit särskilt kallt ännu utan för att frosten nalkas, vare sig vi vill eller inte.
Idag ska jag cykla iväg och kika på nåt som jag hoppas är det fynd jag tror. Som såklart kräver viss omvårdnad för att passa in hos mig. Håll tummarna att det är ett fynd!
Ta hand om er och ha en fin höstvecka.
I alla fall börjat hösta till den. Att ta bort svartögats lianer tog hela eftermiddagen, intrasslad i både kattnät och spaljé. Men nu är den borta och det blev en hel sopsäck full.
Iris uppskattar den fria sikten ner mot gatan.
Jag gillar inte ljung sådär jättemycket, men blandat med diverse plockade frökapslar så kan det gå an.
Fler bilder kommer när den är helt klar.
Ha en riktigt fin hösthelg!
Speciellt eftersom modellen var så enkel, allt i ett stycke. Här stickas ärmmudden. Men när jag sytt ihop den...
... hade jag typiskt nog inte fem röda knappar, inga grå heller, som passade. Och i stan finns faktiskt ingen butik som säljer knappar längre och att beställa fem knappar på nätet gör jag bara inte, så... då får man komma på en egen lösning.
Så jag gjorde fem små tuppor av garn... eller tuppur som vi kallar dem här i Dalarna. Friseras till lagom storlek efter fastsyning. De är mjuka och funkar jättebra som knäppning.
Och inte kan jag låta bli att sätta små öron på mössan.
Nu ligger de i framtidslådan och väntar. Locket går nästan inte att stänga. Jag är noga med att inte tjata om barnbarnsbarn med mina vuxna barnbarn. Det är i högsta grad deras beslut. Men jag hoppas i hemlighet att det blir snart... och den som väntar på nåt gott, ni vet. Här, här och här ser ni en del av vad som redan ligger där och trängs.
Jag är fortfarande sticksugen. Men nu får det nog bli nåt åt mig själv...
Önskar er en fin vecka.
Jag längtar efter nybakade kanelbullar. Jag har jäst hemma. Och smör och mjöl så det räcker. Men jag kommer mig inte för. Förresten äter jag upp dem själv i ett nafs. Så det är lika bra att de bara finns på bild, från ett bak när jag hade lust.
Kommer inte riktigt igång med något just nu. Kanske oktobermood? Ett par dar har det varit ruskväder, mörkt redan fem och jag hittade som tur var en sparad beskrivning på en babytröja. Handlade lämpligt garn och satte igång med ett pytteprojekt som kommer att hamna i min redan fyllda framtidslåda. Att sticka i rött är faktiskt roligt, riktigt uppiggande.
Nä, nu tar jag mig i kragen och klär på mig och går ut på långpromenad. Tänker plocka till mig lite torkade fröställningar att smycka balkongen med. För i veckan tar jag bort sommarbalkongen och ersätter den med höstfägring.
Välkommen oktober!
