Det kliar i fingrarna

Solen skiner, det är 12 grader ute och det börjar klia i fingrarna. Vem blir inte sugen att planera lite för den kommande balkongsommaren? Jag tar fram min trädgårdsbok som jag antecknar i under åren. Vad som är bra men framförallt det som varit mindre bra. Under hösten gör jag en utvärdering och skriver upp sånt jag ska tänka på till nästa år.

Ser att jag skrivit många vita verbenor, maffig pelargonbalkong och vit spetsgardin som insynsskydd! Så tänkte jag i höstas och jag tror jag håller mig till den tanken. Sen vet jag ju att det tillkommer ett och annat men basen blir vita verbenor tillsammans med rosa och röda pelargoner. Den befintliga klematisen Summer Snow hoppas jag klarat sin tredje vinter. Näringspinnar i alla krukor? har jag också skrivit och ringat in. Nån som har erfarenhet av dem? Jag har alltid gödslat via vattenkannan men tänkte att det skulle skönt att slippa.

Hur som helst så ska jag inte ha så många krukor att vattna som förra året, nej, i år blir det sparsmakat. Jag kunde inte låta bli att börja skissa lite...

... älskar att fundera och planera. Om det sen blir precis så... det är en annan sak. Det är själva resan mot målet som är så lockande. En sak är jag på det klara med. Jag ska inte så ett endaste frö! Sa jag inte att i år ska jag ha en enklare och mer sparsmakad balkong?

Åh, vad jag längtar...

Kul att höra vilka olika frukostvanor vi har. Men alla verkar vi gilla dagens viktigaste måltid.

Ha en fin dag!

Frukostvana

När det gäller vardagsfrukosten är jag en vanemänniska. Jag mår bäst med samma frukost varje dag. Dessutom älskar jag den!

Fil med musli, hård knäckemacka med ost, några salladsblad och en kopp te. Och så det obligatoriska korsordet. Som ska vara så svårt att det tar flera dar att lösa. Så börjar min vardag... närapå varje dag. Under rätt säsong kan russinen ersättas med ett och annat bär i filen. Saknar hallonhäcken jag hade tillgång till i mitt förra boende för inget går upp mot nyplockade solvarma hallon! Är ni också vanefrukostätare?

Igår var det min egen dag och i år hade jag valt bort kalaset eftersom jag fortfarande är knäsvag, hihi, och eftersom vi alltid är så många på våra kalasdagar så kände jag att jag inte riktigt orkade. Men mina döttrar lyssnade inte utan kom med födelsedagspizza och chokladbiskvier och förgyllde min kväll. Så härligt lagom min dag blev, att få en stund i lugn och ro med mina fina flickor är värt så mycket för mig.

Idag håller jag tummarna hårt för en vän som jag vet kommer att ha en besvärlig dag. Men jag tror också att allt blir bra i slutändan.

Önskar er alla en fin dag.

Förbereder inför Bokmässan Dalarna

Jag förbereder så smått min medverkan under Bokmässan Dalarna på lördag. Den här gången har jag fyra böcker med, inte klokt, jag har fortfarande inte förstått att jag åstadkommit så många!

Det ska bli så roligt att träffa alla trevliga besökare på mässan. Och att få prata med andra författare, jag tror det är ett sextiotal utställare.

Min senaste roman Piongården står såklart i fokus eftersom handlingen till största delen utspelar sig i Falun. Jag är så glad över alla fina ord jag fått för den... och för de tidigare böckerna. Det tänker jag fira med ett bokpaket med alla fyra romanerna till mässpriset 450:- Ordinarie pris 657:-

Bokmässan Dalarna pågår mellan 10.00-16.30 lördag den 23 mars på Kulturhuset tio14 här i Falun. Gratis entré. Så kul om du kunde komma förbi och heja på mig. Jag ska preparera mitt knä så det orkar hela dagen. Välkommen!

Ha en fin dag och en trevlig helg!

Vår inne i alla fall

Hur glad blir man inte över en kruka med vita pärlhyacinter? Så spröda och löftesrika står de på mitt soffbord. Inne är det vår, ute är det snöoväder, igen! Fy bubblan. Nu har ju både Vasaloppet och Svenska skidspelen varit så nu är det fritt fram.

Välkommen våren!

Idag firar jag!

En månad idag sedan min knäoperation... så varför inte fira det? Jag är så tacksam över att ha fått så fint mottagande och god vård på Lindesbergs lasarett där jag valde att göra min operation efter alla goda rekommendationer.

Vi firar med torskrygg, citronsås, kapris och ett glas rött, mitt nya knä och jag. Min aptit har kommit tillbaka efter att jag avslutat all stark värkmedicin. Igår var jag till sjukgymnast och fick beröm för min idoga träning! Så skönt, många tårar har runnit men jag har kämpat på. Nu har jag nya övningar och tänker fortsätta träna. Bara snön och isen smält på gångbanorna kan jag börja promenera så smått. Men jag kommer att ta det lugnt, inte skynda på.

Må så gott alla fina!

Att få bort katthår ur soffan

Den här tiden när Iris fäller sin vinterpäls blir jag smått tokig. Fastän jag kammar henne varje morgon, vilket hon älskar, och hur jag än dammsuger och rollar så är allt fullt av katthår denna tid. Själv har jag nuförtiden fått revidera min svarta garderob till en mer passande grå. Igår så googlade jag på "katthår soffa" och fick världens bästa tips! Kanske det bara är jag som inte hade en aning om...

... att en fönsterskrapa är ett så himla effektivt redskap att få bort alla hår ur soffan? Bara att skrapa! Äntligen kommer min fönsterskrapa till användning för det där med fönsterputs är ett nödvändigt ont i detta hem.

Resultatet från en stycken soffa som jag trodde var skapligt fri från hår. Tänk vad google är bra!

Ha en fin dag!

Att känna lusten sippra tillbaka in igen

Så besynnerliga de senaste veckorna har varit. Jag som aldrig behövt ta starkare värktabletter än de vanliga receptfria har fått bekanta mig med det tyngre artilleriet, det vill säga morfinpreparaten. Och inte visste jag att de gjorde mig så förändrad.

Jag är så tacksam för att de finns och vad de gör för att lindra smärtan, men att jag skulle räkna timmarna till nästa dos det trodde jag inte! Det rosa fluffiga moln jag fick befinna mig i under ett par timmar var fantastiskt! Att bli beroende av tabletterna skulle vara lätt... Idag är det tre veckor sedan jag fick min knäprotes inopererad och jag håller nu på att fasa ut medicinen som gjort min tillvaro uthärdlig. Och det går bra. Jag är så stolt och tacksam att jag kan gå nästan obehindrat utan kryckor, att det går bättre att sitta still längre stunder och att jag är inte lika dödligt trött. Många biverkningar håller på att lämna mig... sakta, sakta.

Jag som oftast har lust till nästan allt (utom att putsa fönster) kände mig helt orkeslös och nedstämd. Jag har inte ens orkat tittat på kassen på köksgolvet med övervintrande pelargoner, eller på de övriga krukväxterna som så väl behöver ha ny jord, jag som trodde att jag skulle kunna skriva under min konvalescenttid, titta på tv, sticka, pussla... inget har jag haft minsta lust till. Inget var roligt, minst av allt träningsprogrammet som var en pina men som jag genomfört ändå varje dag. Jag slog inte på datorn på flera dar, jag bad mina besökare gå hem efter en timme... jag orkade inte med mig själv. Aptiten var dålig, jag bara längtade till nästa gång jag kunde ta min rosa molnkapsel igen. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag har sovit och sovit och sovit. Och läst böcker när jag orkat hålla ögonen öppna.

Igår togs de 31 noggrant klamrade agrafferna bort. Såret såg fint ut och det var en lättnad att kunna böja benet lite lättare. Om några dar ska jag till sjukgymnast. Snart kan jag ta korta promenader utomhus, med kryckor. Sakta, sakta håller lusten på att sippra in i mig igen. Bara att göra det här inlägget är ett framsteg.

Japp, det var en lägesrapport. Tänk att morfin kan förändra en så totalt. Men tack för att de finns och tack för att jag inte behöver dem i lika stor utsträckning längre. Och tack för den fina vård som finns i vårt land. Vardagslivet går vidare.

Tack också för era peppande hälsningar, de känns så varma. Ha det gott och ta hand om er.

Den ljuvliga doften...

... av pärlhyacinter, jag älskar den! Knappt förnimbar, smygande... som våren själv.

De små pärlklockorna, så gracila på gröna stänglar, den ljuvliga ljust blåa färgen. Älskar den!

Det är vår för mig. Och kanske för Iris?

Glad vår alla vänner!