En släng av melankoli

Idag riktigt känner jag att det är sista dagen i september. Grått och trist ute, likadant inne. Jag fryser till och med om händerna idag. Känner att elementen är på men svagt varma, sätter på mig stora ylletröjan och funderar på ett glas rödvin för att få igång blodcirkulationen. En promenad i rask takt... näe, har ingen lust. Håller jag på att bli sjuk? Nej, nej... det tror jag inte. Jag är bara lite låg. Det händer mig inte ofta, men ibland.  Melankolisk är ordet jag söker. Jag har fått en släng av melankoli idag, den sista dagen i september.

Kram på er.

Nu bor kransen här

Nu har den torkat, kransen jag gjorde av hagtornsbär. Som jag trodde har den torkat isär fint. Den har flyttat upp på hyllan ovanför tv:n och fått sällskap av en gammal dalahäst i samma färg.

Ser ni den däruppe i hörnet? Där får den bo ett tag. Kanske får den en annan plats om ett tag. Ombyte förnöjer... så är det för mig!

Någon undrade om tavlan är av Lena Linderholm. Svar ja. Den heter Skärgårdsjungfrun och jag köpte den 1987. Älskar den!

Trevlig helg önskar jag er.

Naturens små under

Jag har alltid fascinerats de små mysterierna i naturen. Plockar gärna hem stenar, kvistar, kottar och frön av alla de slag. I skogen går jag med näsan i marken. Och i en av våra fina parker upptäckte jag de här. Titta bara på bokens fröhölje! Visst är det vackert? Ofta så häpnar vi över de stora vyerna och glömmer de små undren.

Kan man låta bli att plocka fickorna fulla? Inte jag.

Somliga jublar över korgar fulla av svamp... jag blir lika lycklig av ett fat med bokfröhöljen. Ja, alltså... det ena utesluter ju inte det andra.

En ny fin höstvecka önskar jag er.

Nu är det sagt.

Nu gulnar björken

krassen slokar
och alla klagar på regn
som tokar.

Hösten är här hör man
beständigt.
Snart är det mörkt och allt
är eländigt.

Då slår jag faktiskt dövörat till
och säger:

Hösten, den hör mig till.
Med friska vindar och
björnbärssnår
och svamp i markerna
vart jag går.

Och vilka färger
vilken prakt.

Välkommen hösten!
Nu är det sagt.

             Brita af Geijerstam

Jag håller med Brita af Geijerstam helt och hållet! Vad Iris tycker ser ni. Ha en härlig hösthelg!

En ny morfartavla på väggen

Eller ny och ny, tavlan som stått på vinden är ny på den här väggen. Andra väggar har den suttit på sedan 1906 då den målades av min då 20-åriga morfar. De andra tavlorna som syns här har han också målat.

Den vidlyftiga guldramen den hade runt sig fick stanna kvar på vinden. Finare utan tycker jag. Motivet är Torsångs kyrka med klockstapeln och bron över Lillälven. Gillar färgerna men mest tycker jag om den för att det är morfar som målat den.

En bukett torkade strån fick mjuka upp mellan tavlorna. Vet inte vad det är för gräs men älskar det skira spretiga.

I ramen sitter morfar med sin familj. Tyckte han kunde få se att jag nu har satt upp ännu en av hans målningar på min vägg. Här har jag berättat mer om honom och hans andra målningar.

Förutom att jag ändrat den här tavelväggen så vill jag inget annat än att skriva. Huvudet är proppfullt av Harriet och Olle! Önskar ni har det lika roligt som jag!

Boktips... Det femte barnet

Här och där har jag sett och hört rekommendationer om att läsa Doris Lessings Det femte barnet. Så kom dotter Åsa med den och sa "Läs!" Och eftersom vi har likartad boksmak så gjorde jag det.

Jag hade inga förutfattade meningar, visste inte riktigt vad den handlade om men blev fullständigt nockad!

Den handlar om en ung lycklig familj som planerar och får, även om de kanske kommer väl tätt, det ena barnet efter det andra. De lever ett fröjdefullt liv, även om de ibland behöver ekonomiskt tillskott för att kunna hålla sitt hem öppet för släktingarna som älskar att fira storhelger hos dem och ofta stanna kvar längre än beräknat. Men så föds det femte barnet och den trivsamma läsningen blir till en skakande skildring av en familj i sönderfall. Kan man älska ett barn som inte vill bli älskat?

Det kändes som jag läste den på en enda lång inandning, den är skriven i ett stycke, ingen plats fanns för att andas ut. Den drabbade mig som ett knytnävsslag! Och jag blev påmind om att att det finns olika grader av helveten. Tycker den är värd att läsas, inte alla böcker behöver bestå av feelgood-slut.

Ny vecka, nya tag. Må gott!

Så blev kransen

Upptäckte att hagtornsbären på kvistarna jag plockade in hade en hård kärna och blev ganska mosiga när jag gjorde kransen igår. Många bär trillade av så kontentan av det hela är, ju längre man väntar desto svårare är de att trä. I alla fall om de träs på grov ståltråd som jag använde.

Ett rött leksandsband fick dölja skarven.

Tror den blir ännu finare när den torkat och det blir mellanrum mellan bären. Lite julfeeling känner jag när jag går förbi där den tillfälligt hänger. För sin rätta plats har kransen inte fått än eftersom jag är rädd att ett bär, eller fler, trillar av om jag rör den för mycket. Så jag väntar tills den torkat.

Ångrar att jag inte gjorde hängen medan jag höll på. Som man brukar göra med rönnbär. Säkert lättare att trä upp bären i rader på sytråd med vass synål. Det skulle bli fint att hänga i ett fönster. Jag måste nog plocka in en kvist till.

Må så gott i sensommaren!

Hagtornets vackra bär

Visst är de vackra! Plockade två kvistar från grenar som formligen hängde över promenadvägen och gjorde den till en tunnel, grenarna var nertyngda av bär. Hagtorn har jag lärt mig att de heter. Minns hur jag norpade en kvist med söta vita hagtornsblommor i våras som luktade så illa att jag var tvungen att sätta dem ut på balkongen. Men bären luktar ingenting, de är bara vackra.

Ska försöka göra en krans, trä upp dem en och en på ståltråd. Men först får de stå här och vara vackra ett tag.

En fin vecka önskar jag er.

Balkongen i början av september

Fortfarande grönskar balkongen även om blomningen är något bedagad.

Murgrönan trivs, också olivträdet med sin fripassagerare. Däremot glesnar blommorna i den tidigare så rikblommande vita verbenan.

Pelargonerna fortsätter tålmodigt som om inget hänt.

Klematisen Summer snow har gjort sitt som balkongklättrare. Ofattbart att hon fortfarande blommar! För stackaren har nämligen bara rötter i sin kruka och innan frosten kommer hon att flytta till dotter Åsa på landet och få nytt liv.

Ska övervintra pelargonerna i dotter Lisas källare som förra året. Alla utom en klarade vintern där i mörkret utan vatten. Visst är de fantastiska!

Vildvinet klättrar uppåt...

... och får nästa år en större kruka. Jag vill täcka in hela fula väggen bakom och ha rankor i taket. Tror ni det går?

Och den här Pensépelargonen kommer jag att ha fler av nästa säsong. Hon har varit fantastisk och är så fortfarande.

Nu återstår att dokumentera oktoberbalkongen. Förmodligen den sista för säsongen. Men man vet aldrig, det är vädret som styr.

Kram och må så gott alla vänner.

Jag tackar mig själv

Gissa om jag är glad att jag har det som rutin att spara det mest viktiga på detta usb-minne! För hur skulle jag orka skriva om allt som redan är skrivet på min nya roman? Min gamla dators hårddisk gick nämligen inte att rädda. Allt är borta.

Den gamla datorn som har legat undanstoppad får träda i tjänst igen. Seg är den men helt okej att skriva på. Denna vecka har ett streck i min kalender. För nu kliver jag in i min bubbla igen och fortsätter skriva på boken och vill inget annat än umgås med Harriet och Olle!

Så gör det nu, säkerhetskopiera det viktiga ni har liggande på skrivbordet. För man vet aldrig när ens dator bestämmer sig för att dö.

Må gott och glad september!