Mitt tusende inlägg... och utlottning

Jag firar med att plantera några söta små fönstervivor i mormors soppterrin. För vet ni? Det här är mitt tusende inlägg. Inte klokt när jag tänker efter! Därför passar det väl utmärkt med en liten utlottning tänker jag?

Är så glad över att ni vill läsa mina vardagstankar. Det ger mig så mycket och har blivit som en dagbok. Det blir oftast tre inlägg per vecka och mestadels ger sig inläggen av sig själv. Ibland har jag inget att berätta men på nåt vis blir det ett inlägg ändå. Om det lilla... det vanliga... min alldeles vanliga tillvaro. Tack för att ni outtröttligt är med mig. Utan er skulle inte Sostrimmor finnas.

Jag startade Solstrimmor efter att jag flyttade tillbaka till Falun efter tio år i Lindesberg. Där hade jag bloggen Vårt röda hus som jag då avslutade. I maj 2013 startade jag Solstrimmor. Snart fyller bloggen alltså nio år! Så mitt tusende inlägg firar jag med att lotta ut min senaste roman...

... Harriet och Olle. Det enda du behöver göra för att delta är att mejla mig och berätta... om du tycker jag ska förändra något, något du vill ha mer eller mindre av... alltså, dina åsikter i allmänhet. Många av er har redan boken, men hoppa med ändå, det kan ju bli en present till någon. Jag drar två vinnare som jag skickar Harriet och Olle till. 

Klicka här så kan du läsa vad Harriet och Olle handlar om. Om du vill läsa min gamla blogg Vårt röda hus, klickar du här.

Och här är min mejladress: evamari4@telia.com  Alla mejl får en lott och dragningen sker fredagen den 18 februari.

Ser fram emot just dina åsikter. Lycka till!

Bara gamla grejor

När jag letade efter glasmanchetter häromdagen så hittade jag de här bortglömda körsbären i samma låda. Dags att de får komma fram ett tag efter flera års vila. Jag köpte dem i Nationalmuseums shop en gång för länge sen. De är i glas och så charmiga. Jag googlade och såg att de är gjorda av Gunilla Kihlgren. Tänk att man kan få information om det mesta via Google!

Från ungefär samma tid kommer denna älskade ljuslykta från Indiska. Dock oftare använd än körsbären. 

Och hädanefter så vet jag att bröd ska man helst inte ge till änderna. Bättre att ge dem solrosfrön. Men har man gammalt torrt bröd måste det väl ändå vara bättre att smula det åt änderna än att slänga bort det? Men jag förstår problematiken, tack för kommentarerna om detta!

Glad onsdag!

Vinterpromenad

Vad jag önskat att jag hade haft lite gammalt bröd med till det här gänget! Men jag visste inte att de hade släktträff just här igår. Har inte sett så mycket änder förut i vinter. Men de är ett trevligt inslag. Och jag vet nu att jag ska ta med mig lite skaffning till nästa gång jag går här. Tänk att de inte fryser om fötterna!

Jag har varit dålig på att promenera mer än korta promenader i vinter. Har inte mycket att skylla på heller. Men så snart det blir mer lättgått och man kan lägga undan broddskorna... då ska här promeneras! Längtar till dess.

Ny vecka med nya utmaningar... bara roliga!

Må så gott!

Det blev en tavla

Det blev en tavla i fönstret istället för en trädgårdsbok. Min senaste tavla har aldrig kommit upp på väggen. Nu kan jag njuta av den så här.

Jag är medlem i Dalarnas konstförening och som medlem får man varje år ett grafiskt blad av en utvald konstnär som gåva. Förra året var det den här akvarellen av Peter Flinck. Jag tycker mycket om den. En tavla behöver inte alltid hänga på väggen anser jag.

Minsann är det inte fredag igen och igår blev det en historisk dag. Trots att pandemin nu bedöms ha blivit en endemi och alla restriktioner tas bort från och med onsdag får vi nog skynda långsamt och ta det lugnt ett tag till. Tror ni inte att det är lite för snabbt? Dock tänker jag fira ikväll med hemgjord pizza och ett glas rött... eller två!

En trevlig helg önskar jag er alla.

I väntan på februari

I mitt köksfönster just idag, sista dagen i januari. Några kvistar i en vas, en kokbok och en keramikfågel.

Jag tycker det är fint att använda fina böcker i fönstret. Men nu har väl Vintermat, med höstkalas och julfester gjort sitt kan jag tycka. I morgon börjar februari... ett litet steg mot våren i fjärran. Då ska en lämpligare bok finnas där... en vacker trädgårdsbok kanske?

Pippin kan få vara kvar ett tag till. Det är en gammal vän som kommer fram ur skåpet emellanåt. Jag byter ofta och gärna. Man behöver faktiskt inte ha alla sina saker framme för jämnan.

Idag har stormen bedarrat, solen skiner och det är minus sju, ett alldeles lagom sista januariväder tycker jag. Och i ett träd utanför mitt sovrumsfönster håller en skata på att restaurera ett stort gammalt bo. Det är väl ett vårtecken så gott som något?

Ha en fin dag!

En räkmacka

Det började med att jag blev sugen på att baka baguetter. I stället för tre, som i receptet, så gjorde jag sex mindre. Mest för att jag älskar snuttarna som ju blir dubbelt så många. Receptet är "Oerhört goda baguetter" ur Anna och Fanny Bergenströms, Vinterns goda ting. De fick bli basen till fredagskvällens höjdpunkt...

... räkmackan. Fylld med allt sånt jag tycker om. Mums!

Vill ni ha receptet så varsågoda...

Oerhört goda baguetter

Smula 50 gr jäst i en bunke.

Lös jästen med 1 rågad tsk salt och 1 tsk honung. Rör i 6 dl ljummet vatten.

Tillsätt 1 dl rågad grahamsmjöl och 11 dl vetemjöl. Rör ihop den ganska lösa degen.

Jäs i en timme.

Värm ugnen till 275 grader. Häll ut degen på väl mjölat bakbord, knåda inte! Dela den i tre delar med vass kniv, lägg dem på bakplåtsklädd plåt och forma till baguetter. Vrid dem och skåra om du vill. Grädda mitt i ugnen ca 15 min. Låt kallna på galler utan duk.

Förutom räkor så fyllde jag mackan med grönsallad, småtomater, spetspaprika, ägg, kapris och en sås av creme fraiche, majonnäs, senap, sweet chilisås, svartpeppar. Hade ingen citron som ju blir pricken över i. Men det gick bra ändå! Orkade bara äta halva. Resten är sparad till lördagslunch.

Ha en trevlig helg!

Att vänta... och att längta

Det finns månader på året som är tråkiga för de flesta om man skulle fråga. Mina är definitivt november och januari. Och jag är inte ensam om det. Nu har snart januari gått och vi har överlevt och kan skymta våren därborta. Faktiskt har luften vissa dagar fyllts med fågelkvitter som för mig, som är dålig på arter överlag och läten i synnerhet, låter som vårkvitter. Hurra! Hoppfullt!

Jag stampar vidare i mina Icebug och tar en extra vända och kollar fönstren i det bruna tegelhuset med stort H, ni minns kanske detta inlägg för snart ett år sen. Inget ser tomt ut, inget har hänt sen dess. Vilket visar att folk trivs och vill bo kvar och att ingen har en tanke på att flytta. Nu sitter jag inte i sjön men sommaren närmar sig och om det blir en liknande sommar som de senaste så vet jag inte hur jag ska stå ut bakom nerdragna persienner.

Att vänta är svårt. Jag vill helst att alla mina idéer och påhitt ska ske direkt, genast... NU! Jag är bra på att ta snabba beslut (vädur) och att genomföra dem innan nån ens hunnit fattat att jag är på G. Jag övar mig alltså på att vänta. Det är jättejobbigt! Och tråååkigt...

Ser hur många planerar och köper frön, försår redan och har siktet inställt på sommarens blommor och blader. Och jag som brukar vara bland de första att planera sommarens balkong har inte ens tittat efter vad jag skrev ner för tankar i min trädgårdsbok förra året. Jag skulle ju ha flyttat vid det här laget... till en dubbelt så stor balkong. Jag sväljer, suckar och bidar min tid.

Att längta däremot ger energi. Inte alls samma sak. Så jag längtar, planerar och drömmer, möblerar rummen och funderar hur balkongen ska inredas. Har jag tur får jag en inglasad. Och där ska jag minsann... ja, ni hör. Att längta och visualisera är jag bra på. Men inte att vänta!

Nu framställer jag kanske mitt I-landsproblem i värre dager än jag menar. För jag lever och har det så bra, älskar när solen skiner och det är lagom av allt. Det är ju dagarna som går som är livet. 

Ta hand om er... och längta!

Blekt aprikos

Den senaste tulpanbuketten har verkligen varit underbar. Tycker så mycket om färgen... blekt aprikos.

En mjuk färgskala som passar mig och som går igen i min inredning. Kuddarna har funnits på samma plats länge. Och dem tröttnar jag inte på. Nej, inget nytt utom tulpanerna... och den halvlästa boken på bordet. Den heter Så länge hjärtat kan slå och är skriven av Birgitta Gunnarsson. Nu har jag ju bara hunnit halvvägs men det är trevlig läsning, en varm feelgoodroman om Bodils försök att bryta sig loss från invanda mönster och våga skaffa sig nya vänner efter att mannen tackat för sig och flyttat hemifrån efter 30 års äktenskap. Heja Bodil!

En glad fredag och helg önskar jag er alla.

Tålig krukväxt och pläden av mormorsrutor

För sex år sen köpte jag ett Paradisträd, en Crassula. Den stod först i köksfönstret men där blev det för varmt så jag flyttade den till vardagsrummets sydvästläge. Där har den tydligen trivts under åren.

Tjocka blanka blad...

... och grova stammar. Nu har den blivit så tung att den nästan kan välta och jag måste nog beskära den. Något jag aldrig gjort tidigare. Har sett på nätet att det är lätt att få sticklingar av den att växa, bara att sticka ner i en kruka med jord. Har någon av er erfarenhet?

Jag har fått flera frågor om min virkade pläd av mormorsrutor som Iris låg under i förra inlägget. Klicka här så får du info om vilket garn jag använde och hur jag virkat dem.

Önskar er en fin dag.

Så börjar vi dagen

Vi tycker så mycket om varandra, Iris och jag. Vi vaknar samma tid varje morgon, strax före sex. Då väcker hon mig, om inte jag vaknar först. Lika morgonpigga är vi båda två. Innan vi går upp nojsar vi lite och jag sjunger några sånger för henne och sluta alltid med en gammal visa som jag sjöng för mina barn när de var små.

"Jag satte glasögon på min näsa, för att se om jag kunde läsa... Men jag fann att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig"

Då kråmar hon sig, rullar runt i sängen och knorrar sitt mest belåtna läte. 

 

När hon inte sover så pratar hon konstant. En riktig pratkvarn är hon. Och det lustiga är att jag vet vad hon menar för hon pratar med olika läten och olika högt beroende på vad hon vill säga.

Hon betyder så mycket för mig. Och jag vill tro att jag betyder mycket för henne. Nu har hon bott hos mig i fyra år och fyller sju i maj. Iris, min vackra ragdollprinsessa. Jag är så glad att vi har varandra!

Nu tar vi nya tag mot det elaka virusländet. Var rädda om er.

Ullvästen är färdig

Jag lovade bilder när jag stickat klart västen och här kommer de. Den var så lättstickad och svenskt ullgarn är ljuvligt att sticka med. Och alpstickning... så roligt och lätt!

Jag stickade bakstycket lite längre och eftersom jag gillar sprund så blev det såna. Innan jag sydde ihop den blockade jag styckena, det vill säga jag sköljde dem i ljummet vatten, kramade försiktigt ur dem och rullade in dem i handdukar för att pressa ut det mesta av vattnet. Så lade jag ut och formade dem till rätt mått på en torr frottéhandduk för att torka.

När jag sytt ihop styckena så snyggade jag till framkanter, nacke och ärmhål genom att virka två varv med luftmaskor längs dem. Det ger stadga och ser arbetat ut. Jag slopade knappar eftersom jag ändå aldrig har en väst knäppt.

Västen kommer att bli användbar tror jag, ullen gör den lätt som ett moln och den är behagligt varm. Eftersom jag har mätt efter en gammal väst så har jag inte har någon beskrivning. Men så här stickar du alpstickning:

Ha ett maskantal delbart med 4 + 3 maskor extra.

Varv 1: * 2 rm, 2 am, upprepa från * och sluta sista upprepningen med 2 rm, 1 am.

Upprepa detta varv.

Så fram med stickorna nu! Ha en skön helg.

Måndagstankar

Idag är det första riktiga vardagen efter jul- och nyårshelgerna. Därför passade det bra med en rejäl fläskpannkaka med lingonsylt tyckte jag. Och på nåt sätt blir den ännu godare i portionsform. Gammal beprövad husmanskost ska man inte förringa... den var såå god. Fast visst har vi glömt bort vissa, förr självklara, rätter? Detta år ska bli året då jag ska bli bättre på att väcka upp gamla trotjänare som... isterband med dillstuvad potatis, kålpudding, kalops, kokt torsk med äggsås, laxpudding... Och varför steker jag aldrig sill med lök numera?

Lite närmare våren i köket nu även om inte tulpanerna håller särskilt länge såhär i början av året. Och apropå hållbart så har jag fått pengarna tillbaka på måndagsexemplaret av den storståtliga, (och dyra) azalean som tappade enorma mängder blad. Nu väntar jag ett tag med att handla några växter alls tills de blir mer stabila. Det är ju inte ens mitten av januari. För både människor och växter.

Tulpanerna hann knappt ner i risgrynsburken förrän bladen gulnade. Men man får vara glad över att åtminstone de lila vill slå ut och inte bara torka ihop.

Jaha, det var några tankar som egentligen inte handlar om något alls. Men i nästa inlägg ska ni få se hur den alpstickade västen blev. Den är klar att sys ihop nämligen.

Glad måndag alla!

Lite ledsen...

Dagen före nyårsafton köpte jag en stor fin vit azalea för det presentkort jag fått av döttrarna. Jag kan verkligen längta efter en azalea den här tiden, en ren och vit blomma som symbol över det nya året liksom.

Aldrig har jag unnat mig en sån stor, och dyr, tidigare! Jodå, jag lyckas faktiskt oftast få azaleor att överleva tills blomningen är över så jag är inte rädd för den biten. Men...

När det var dags att sänka ner den för att dra vatten så märkte jag visst bladavfall och när jag ruskade den föll massor av gröna blad av. Jag blev så ledsen. Efter bara 8 dar!

Jag ska ta kontakt med Interflorabutiken där jag köpte den. Bilderna tog jag på nyårsdagen, idag är den inte alls lika fin. Trodde att jag köpt ett praktexemplar!

Om den skenande smittan skriver jag inte... ledsen över den är jag också. Ta hand om er!

En aha-upplevelse... alpstickning!

Jag har riktiga latdagar just nu. Förresten har jag lata dagar ofta eftersom jag kan välja helt själv hur jag vill disponera min tid. Men med glashala gator och promenadvägar så är det inte så lockande att ge sig ut på nån längre promenad, trots Icebugkängor. Så det blir lugna dagar inne. Just nu varvar jag stickning med pussel. Fick ett så roligt i julklapp.

Ett pussel med bild på mig och döttrarna en sommar när vi hade fotbad i dotter Åsas trädgård. Har ockuperat köksbordet så äter gör jag i vardagsrummet numera. Fast snart har jag knåpat mig igenom gräset, det svåraste.

Men åter till stickningen och en riktig aha-upplevelse. Har ni stickat alpstickning nån gång? Aldrig jag, har inte ens hört namnet! Men hjälp så roligt... och enkelt. Stickar en väst i ren ull efter ett försök att virka en som ju ser stickad ut men som jag upptäckte var alldeles för krånglig...

... fast den ser enkel ut, eller hur? Den skulle virkas i ett enda stycke på ledden med början framtill och jag insåg snart att den virkningen var alldeles för tidskrävande och krånglig för mig. Därför tog jag fram stickorna i stället och hittade en stickmetod som ju påminner mycket om beskrivningens mönster.

Hittade beskrivningen på alpstickning i den suveräna stickbok jag köpte på bibblans utrensning för flera år sen. Ifall ni vill prova så varsågod. Det gick snabbt och enkelt att sticka bakstycket, nu är jag på gång med ena framstycket. Har inget mönster men mäter på min älsklingsväst som påminner mycket i storlek med den på det ratade mönsterbladet.

Jaa, jag säger bara... alpstickning!

Jag läser ju också förstås. Men det gör jag ju alltid.

Vad sysslar ni med?