I parkerna glöder tulpanerna orange

I år är det orange tulpantema i Faluns parker. Som här i "min" park, Läroverksparken. Jag har inte varit överdrivet förtjust i den färgen på blommor, eller annat heller för den delen. Kanske mättades jag med färgen under det hysteriskt orangea 70-talet?

Men nu... kan man annat än dra efter andan? Hundratals flerflikiga tulpaner som glöder i rabatterna.

Här också, runt fina statyn i parken Kronbergs Minne. Bronsstatyn är gjord av Per Hasselblad och heter Snöklocka. Om man ger sig tid att läsa skyltarna så får man veta sånt man som infödd falubo borde veta. Sockeln den är placerad på är gjord av Carl Larsson. Intressant. 

Jag kom mig för att fota tulpanerna idag när jag gick genom dessa två parker. Försöker att gå 2-3 km varje morgon, helst före åtta. Så skönt att börja dagen med. Min nya knäled, nu är det tre och en halv månad sedan operationen, fungerar perfekt. Jag har ingen som helst värk längre och kan gå nedför trappor utan problem. Jag är helnöjd!

Må gott.

Så ljuvlig

     
Nu står det inte på... snart slår de första luktpionerna ut och doften letar sig hemligt fram utan att man riktigt vet varifrån den kommer. Så upplevde jag det förra året och det resulterade i denna lilla dikt.

       Ett stråk av något annorlunda,
       en doft jag inte känt förut.
       Så ljuvlig att jag måste blunda
       ... en vit pion har slagit ut!

Fler dikter kan ni hitta här, i min andra blogg mittskriveri. Där finns också ett urval av mina noveller. Och nu, när en livgivande regnskur precis trummar mot fönstret, får jag sån lust att skriva. Det är ett behov som gör sig påmint emellanåt, så kanske... Ett blogginlägg är inte nog alla gånger. 

Önskar er en bra dag.

Konvaljer till mor

I år skulle mor fyllt hundra om hon levt. Idag sätter jag en bukett av de första liljekonvaljerna jag plockat bredvid hennes brudporträtt. Då får far också känna doften. Jag är en av de lyckligt lottade som har fina minnen från barndomen. Det är jag så innerligt tacksam över.

Mina döttrar tog mig med på en trevlig utflykt till Bäsna trädgård igår. De vill mig så väl och gör mig alltid glad. Samtidigt är de mammor alla tre och jag hoppas de blir lite extra firade idag. För inte behövs det mycket för att en mamma ska bli glad.

Ha en fin dag Mors dag alla mammor. Det är ni värda.

Möte med mina läsare

Igår torsdag så åkte jag till Vika bibliotek med lånad bil för att träffa en grupp kvinnor, och visade det sig, en man, som läst min bok Piongården i sin bokcirkel. Jag var både spänd och nyfiken. Vad hade de tyckt? Samtidigt var jag inbjuden att berätta om mitt författarskap. En vacker bukett förärades jag och har ni sett... med en rosa pion!

Det blev en mycket trevlig och givande förmiddag. De hade både frågor och tankar om relationerna mellan karaktärerna, mellan Kerstin och sonen Tom och mellan systrarna. Hur man kan sörja på olika sätt. Om förlåtelse. Det blev en fin diskussion. Jag fick höra att de tyckte boken hade ett enkelt vardagsspråk och att de tyckt om den. Kan man bli annat är glad?

Om ni vill köpa Piongården, eller någon av mina tidigare böcker, så skicka ett mejl till mig så får ni mer info om förfaringssättet. Än har jag böcker kvar. Här kan ni också läsa mer om Piongården.

Uppfylld av mötet så är jag ännu mer motiverad att fortsätta mitt skriveri till hösten. Och så väntar jag på lördagens utflykt till Bäsna trädgård, en morsdagspresent som jag ska njuta av tillsammans med mina fina döttrar, en dag i förväg.

Hoppas ni också får en fin helg.

Alltså, helt ärligt...

... det är inte lätt att va katt. Jag har sagt det förut och säger det igen.

Matte suckar och säger att jag håller på att klösa sönder mitt klösträd. Samtidigt säger hon att jag inte får klösa nån annanstans än just där. Hur ska hon ha det?

Suck. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Egen tavla har jag i alla fall. Om nån tror att det är ett porträtt av mig så tar dom fel. En föregångare till mig tydligen, en simpel skogkatt. Ha, jag är ragdoll jag, det slår ju alla andra raser... det vet ju alla. Hm... borde ju vara jag på den där tavlan.

Ja, inte är det lätt att va katt. Gonatt.

Hurra, balkonglivet börjar!

Tänk, det verkar bli en sommar i år också! Det känns så efter flera dagars sol och sommarvärme. Alla krukväxterna har nu fått flytta ut på balkongen.

Och hittills har jag hållit mig till planen... olika slags pelargoner, de vinterförvarade och några nya sorter... och så vita Verbenor. Penseérna delar kruka med den gamla övervintrade Nepetan och klematisen Summer snow. Klematisen verkar vara riktigt på alerten i år.

Förra året hade jag vita Verbenor och de klarade sommarhettan bäst. Så de var ett självklart val i år också. Men jag hoppas att vi får en betydligt behagligare sommar i år.

En murgröna gör sällskap med stråhattarna. På väggen är det skuggigt så jag tror den kommer att trivas. I värsta fall får den byta plats med hatten ovanför där inte solen kommer åt alls.

Fortfarande kan nattfrosten slå till. Även om balkongen ligger i skyddat söderläge gäller det att kolla termometern innan man lägger sig.

Tänk vilken njutbar tid vi har framför oss! Ha det gott ni också.

Hamilton Beach... boktips

Igår invigde jag balkongen rejält. Njöt där i lagomvärmen praktiskt taget hela dagen. Äntligen har vädret blivit stabilt. Men mest njöt jag av Linda Olssons nyutgivna roman Hamilton Beach.

Åh, den tog slut för fort! Ni som läst hennes tidigare romaner vet vad jag menar. Hennes berättarkonst och lågmäldhet är så läsebehaglig. Hamilton Beach handlar om hur oförberedda vi är när det allra svåraste drabbar oss. Och hur lite vi känner dem som vi trodde stod oss närmast. Men i allt det sorgliga... Rekommenderas varmt.

Några av Linda Olssons tidigare romaner, Sonat till Miriam, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, I skymningen sjunger koltrasten, Det goda inom dig, En syster i mitt hus.

Hoppas majs helomvändning kommit för att stanna. Åtminstone över helgen. Njut!

Elsas godaste granola

Läste på Elsa Billgrens blogg om den absolut godaste granolan hon nånsin ätit. Hemligheten hette... gurkmeja! Så jag bestämde mig för att prova att göra en plåt. Äter ju fil varje morgon och vill ha lite tuggmotstånd i den.

Det var enkelt och blev verkligen jättegott! Här kommer receptet ifall ni vill prova.

Elsas godaste granola
3 dl havregryn
0,5 dl pumpakärnor
0,5 dl solroskärnor
2 msk linfrön
2 msk chiafrön
0,5 dl riven kokos
2 msk kanel
1 msk gurkmeja
havssalt
0,5 dl honung (kan regleras om man vill ha mer eller mindre sötma)
1 msk kokosolja

Blanda ihop alla torra ingredienser på plåten. Smält kokosoljan och honungen i kastrull och ringla över. Blanda allt noga.
Rosta i 8 minuter i 175 grader. Vänd noggrant och rosta ytterligare 4 minuter.
Förvara torrt i burk med lock.

Ska göra en sats och ge bort i present på fredag när en av väninnorna bjuder på sopplunch.

Kul att ni tyckte om min förvandling av skrivbordet. Jag trivs mycket bättre att sitta vid det nu!

Ha det gott. Granolagott!

Inspiration, beslut, handling

Jag har alltid tyckt så mycket om den ärvda mjölbyrån som kommer från morfars barndomshem. Den är så vackert sliten. Och därför sneglade jag på den när jag till slut bestämt mig för att måla det här...

Minns ni blocketfyndet jag gjorde för ett halvår sen? Tyckte det lilla nätta skrivbordet var så fint omålat. Det är gammalt och vackert tappat, ingen spik eller skruv finns. Men, nja... efter lite velande hit och dit så bestämde jag mig för att måla det vitt. Men inte statiskt vitt utan jag skulle försöka få till en patina som påminde om mjölbyråns... helst skulle det se ut som ett slitet 1700-talsskrivbord.

Det blev många lager färg. Använde mig av vattenbaserad vit färg som jag experimenterade fram till olika nyanser genom att blanda i färgpigmentet grön umbra i omgångar. Tunnade med vatten också och jobbade fram lager på lager med pensel, tygtrasa och svamp. Så roligt!

Försökte tänka vad det naturliga slitaget borde vara. Aktade mig för att slipa med sandpapper utan gned med knölig tygtrasa och använde svampens grova sida försiktigt innan färglagret torkat helt.

Jag ville få fram den rätta känslan av ett gammalt slitet skrivbord. Inte för mycket, inte för lite... det gäller att sluta i tid.

Jag blev nöjd med resultatet. Beslaget till lådan kommer inte att passa nu. Jag ska försöka få tag på en tidstypisk träknopp som jag målar in på samma sätt.

Letade fram en spegellampett som legat till sig på vinden och som jag tycker passar nu.

Och stolen som jag lade ner så mycket arbete på att skrapa bort den vita färgen från... ja, den har blivit vit igen. Men den valde jag att måla helvit. För mycket eller för lite skämmer allt. Det är blandningen som gör det hela själfullt.

Hoppas nu maj bestämmer sig för att bli den månad man förknippar den med. Jag vill plantera ut de vita Verbenor jag köpte på trädgårdsmässan i Tällberg igår. En fin mässa som växer varje år och för mig och döttrarna blivit en tradition att besöka.

Jag vill tacka för alla fina kommentarer jag får från er. De värmer och glädjer!

En fin söndag och en bra vecka önskar jag er.

Grattis, min prinsessa!

Idag fyller Iris fyra år. Finare och snällare kisse finns inte! Jag är så glad över att få dela livet med henne. Vi trivs så bra tillsammans.

Idag blir det extra utdelning av kattgodis. Ingen idé med extra god mat... hon ratar allt utom sitt torrfoder. Men det illaluktande kattgodiset duger.

Grattis på din dag, min prinsessa!

Vardagsglädje

Farmor Selma, som jag ser mig likna

Jag tycker om min vardag. Känner alltid tacksamhet när jag vaknar och har en ny dag framför mig. Bäst är det om den är alldeles blank, tom på åtaganden. Inget planerat, jag kan fylla den med vad jag vill. För den skull är jag ingen eremit... mer en ensamvarg. Jag är nöjd med mitt liv. Kanske förmätet att skriva det. Och olycksfullt! Tänk om... Men jag lever här och nu, de flesta i min omgivning mår bra, livet rullar på, vad kan man mer begära? Visst har jag önskemål och längtor. Alla drömmar har jag inte fått uppleva. Men jag är nöjd. Vardagsnöjd.

Tro inte att mitt liv varit okomplicerat. Nejdå, det har varit fyllt av både det ena och det andra. Men vem har sagt att livet är en raksträcka? Av all ledsamhet, sorg och förkrosselse blir man lite starkare. Inte för att man tror det när man är insnärjd mitt i det tunga. Men tiden läker såren. Inte alla, men de flesta. En dag så ser man solstrimmorna igen. Och gradvis kan man hitta tillbaka till glädjen, till och med känna tacksamhet igen.

Jag är en obotlig optimist som tror alla om gott. Naivt kanske. Men så är min läggning. Jag vill att alla ska vara snälla mot varandra. Kunna överse med de brister som ju alla har, inte minst jag. Att bli klarsynt kommer med åldern, det är skönt att kunna överse med den egna ofullkomligheten, både den kroppsliga och själsliga. Jag är 73 och nöjd med det jag har. Visst ville jag också ha tio kilo mindre att bära på, vara några år yngre, vinna en miljon på lotto... ja ni vet. Men det är inte det viktiga i min vardag. Jag vill ha sol, regn, lagom värme, en bra bok... en kopp kaffe. Och en budapestbakelse ibland.

Lätt för henne att säga som är frisk, tänker säkert några. Ja, jag är frisk och så tacksam för det. Det finns så många sjukdomar... krig, svält och fasor. Orättvisor och vidrigheter. Men ingen kan bära alla hemskheter på sina axlar. Jag försöker göra mitt lilla i det stora. För miljön, för klimatet, för framtiden. För vår Jord.

Det här blev ett långt inlägg. Jag skulle bara skriva att jag gillar min vardag. Tänk hur det kan bli! Nu brygger jag mig en kopp starkt kaffe.

Ha en fin vecka.

Lön för mödan

Slitet är över, bordsskivan är klar. Värt varenda minut... jag menar timmar... jag menar dagar.

Mörkare än jag trodde, har totalt glömt att bordet hade den färgen från början, alltså innan det fick alla lager färg.

Jag valde att behålla underdelen vit och är nöjd med det. Tycker om kontrasten.

Upplever att köket känns lugnare... märkligt.

Nu ska jag hålla mig lugn ett tag. Tror jag. Men balkonghäng blir det nog inte på ett tag. Minusgrader i natt. Men vi får ha tålamod...

Helg igen... må så gott!