När jag är mitt uppe i nånting som engagerar mig starkt så glömmer jag det vanliga vardagslivet för en stund och när det sen återvänder blir det för ett tag ett tomrum. Efter en tid när jag landat igen infinner sig lugnet, just det som jag värderar mest... det självvalda lugnet. För även om jag tycker mycket om uppståndelsen runt mig med min publicering av Livet efter Mats, så tycker jag ännu mer om min vanliga vardag. För jag är en ensamvarg. Som egentligen inte vill synas... bara lite.
Hela mitt liv har jag tyckt om att vara ensam. Under alla mina vuxna år har jag haft många runt mig men ensam har jag aldrig varit. Jag har haft förmånen att få en fin uppväxt med en älskad lillebror och två fina föräldrar, fått tre fantastiska döttrar, haft bra och utvecklande yrkesår inom olika genrer, varav de sista och roligaste 20 åren som grafisk formgivare. Jag har förverkligat drömmar genom att öppna butiken Farbror Claes, sysslat med keramik och framförallt kunnat börjat skriva... på allvar. Jag har rest en del, främst till härliga Kreta, men också till många storstäder främst genom jobbet. Nog är jag lyckligt lottad när jag vänder blicken bakåt. Men livet har inte bara varit en dans på rosor. Många svåra stunder har funnits. Kanske genom dem har jag blivit starkare? Det sägs ju att man inte vet vad harmoni är förrän man upplevt avgrunder. Yin och yang. Svart och vitt.
Att få uppleva sin vardag med glädje är inte alla förunnat. Att få känna sig skapligt frisk varje morgon. Att se att de närmaste mår bra och känna tacksamhet. Att kunna somna i ro på kvällen. Att förundras varje dag att just jag får ha det bra. Att kunna njuta av min självvalda ensamhet och ha förmåga att uppskatta de minsta glädjorna. Det är mitt liv. Som jag valt att leva. För i slutänden är det bara jag som kan leva just mitt liv.
Nu tänker jag fortsätta med det ett bra tag till. Kommer att göra det jag tycker är viktigt. Att unna mig att leva.
Det här blev ett helt annat inlägg än jag menade. Tänkte bara visa min gamla nalle som följt mig genom livet. En bild som jag återupptäckte genom min bloggvän Agneta, MårsArt. Tack för din givmildhet Agneta!
Hoppas ni också har det bra och trivs med livet.
Kramar från Eva-Mari
